Funderingar om vänner...
Här sitter jag med min underbara familj och undrar vart alla vänner tog vägen efter gymnasiet??? Visst trodde jag att några skulle försvinna men inte alla...
Jag har alltid haft lätt för att komma i kontakt med människor men ingen har ju massvis med riktiga vänner...
Jag träffade en tjej i gymnasiet när jag började 2:a året efter att jag varit mammaledig med Casper, vi lärde inte känna varandra riktigt förrän tredje året men det var då vi riktigt fann varandra! Vi hade alltid skoj och kunde prata om allt men sen gick vi ut skolan och jag flyttade... vi har haft lite kontakt då och då men glidit ifrån varandra mer och mer och det är ju jätte tråkigt!
Jag har tänkt att jag ska åka och hälsa på henne och det ska jag göra MEN tänk om hon inte är som hon var förut, tänk om inte jag är som den jag var då, tänk om hon inte alls tycker att jag är någon som hon vill umgås med... står vi fortfarande på samma nivå? Hur ska man veta om ens vänner är de samma som de var förut? Jag vill ju absolut inte vara påflugen och jobbig, vem vill det?
Jag saknar i alla fall att ha en riktig riktig vän som man kan prata med om allt och vara sig själv inför, att inte behöva konstla och tänka efter om man duger att umgås med eller inte för många gånger i andras sällskap kan jag känna att jag inte riktigt passar in, tänk om de tycker att jag är jätte jobbig och de inte säger någonting...
Jag några till vänner som jag också haft jättebra kontakt med men i och med att det blev 10 mil emellan varandra så har vi knappt träffats... men jag ska ta tag i det där, bjuda hem dem eller bestämma träff på stan eller ringa och prata en stund.... Känns inte som att jag bara kan hälsa på heller för det kanske inte är alla som vill bli stormade av en mamma med 5 ungar!?
Har ju träffat nya fina människor här där jag bor också men det känns svårt att veta vart alla står och om jag passar in, antagligen så är det bara jag som inbillar mig men tänk om det faktiskt är så att de inte trivs i mitt sällskap och bara känner att jag är påträngande!!!!
Usch jag funderar alltid för mycket på allt..... och hela tiden, är osäker på mig själv, undrar om det märks utåt eller om folk ser mig som värsta bitchen???
Ja det lär väl visa sig tids nog! Men jag saknar i alla fall riktiga riktiga vänner!!!!!
Jag har alltid haft lätt för att komma i kontakt med människor men ingen har ju massvis med riktiga vänner...
Jag träffade en tjej i gymnasiet när jag började 2:a året efter att jag varit mammaledig med Casper, vi lärde inte känna varandra riktigt förrän tredje året men det var då vi riktigt fann varandra! Vi hade alltid skoj och kunde prata om allt men sen gick vi ut skolan och jag flyttade... vi har haft lite kontakt då och då men glidit ifrån varandra mer och mer och det är ju jätte tråkigt!
Jag har tänkt att jag ska åka och hälsa på henne och det ska jag göra MEN tänk om hon inte är som hon var förut, tänk om inte jag är som den jag var då, tänk om hon inte alls tycker att jag är någon som hon vill umgås med... står vi fortfarande på samma nivå? Hur ska man veta om ens vänner är de samma som de var förut? Jag vill ju absolut inte vara påflugen och jobbig, vem vill det?
Jag saknar i alla fall att ha en riktig riktig vän som man kan prata med om allt och vara sig själv inför, att inte behöva konstla och tänka efter om man duger att umgås med eller inte för många gånger i andras sällskap kan jag känna att jag inte riktigt passar in, tänk om de tycker att jag är jätte jobbig och de inte säger någonting...
Jag några till vänner som jag också haft jättebra kontakt med men i och med att det blev 10 mil emellan varandra så har vi knappt träffats... men jag ska ta tag i det där, bjuda hem dem eller bestämma träff på stan eller ringa och prata en stund.... Känns inte som att jag bara kan hälsa på heller för det kanske inte är alla som vill bli stormade av en mamma med 5 ungar!?
Har ju träffat nya fina människor här där jag bor också men det känns svårt att veta vart alla står och om jag passar in, antagligen så är det bara jag som inbillar mig men tänk om det faktiskt är så att de inte trivs i mitt sällskap och bara känner att jag är påträngande!!!!
Usch jag funderar alltid för mycket på allt..... och hela tiden, är osäker på mig själv, undrar om det märks utåt eller om folk ser mig som värsta bitchen???
Ja det lär väl visa sig tids nog! Men jag saknar i alla fall riktiga riktiga vänner!!!!!
Kommentarer
Postat av: Erika
Det blir nog lätt så också när man bor som man bor, speciellt efter gymnasiet känner jag samma. Många som tjatar när JAG ska komma och hälsa på, bara för att man kanske åker till stan ibland, vad dom inte tänker på att det är lika långt hit att hälsa på. Man orkar inte hålla på, och då mister man kontakten, sorgligt men sant. Men dom som finns där, dom är ens riktiga vänner!
Postat av: Helena
Du får gärna ta med dig alla barnen o storma in här när du vill :)
Trackback
