Mamman och de 12 trollungarna

Sista inlägget skrev jag ju strax före 01.00 sen borstade jag tänderna, gick ut med vovvarna och sen i säng! Hilma vaknade till två gånger och när hon väl somnat om och jag skulle ha kunnat somna ja då blev de där sammandragningarna lite kraftigare... jag låg kvar till 02.17 men sen var det bara att konstatera att nu var det dags!!!

Jag ringde förlossningen och talade om hur läget var, och att jag ville ha ambulans då jag var ensam, kändes inte bra att sätta sig i en taxi ifall man inte skulle hinna in, man vet ju aldrig vad man för får chaufför...
Hon som jag pratade med på förlossningen tyckte nog att ambulans lät lite överdrivet men om det kändes bäst för mig och ambulansen inte hade något att invända så var det ok!

Sen ringde jag Svärmor, Milla var ju iofs. här men tänkte att om barnen vaknar så kan det ju vara bra om de var två, med tanke på att hon har Jacob också, kändes i alla fall bättre så för hennes skull.

Medan jag väntade på Susanne och ambulansen ringde jag Göran, han svarade med att han inte hade tid.. han var ganska less vid det laget för då hade de tillbringat nästan 12 timmar i lägenheten med att lasta, packa och slänga... han sa att han kunde ringa så fort de börjat åka och jag sa ok, men jag ville bara tala om att jag åker snart! Jaha, svarade han då fick några minuter över att prata ändå! Men samtalet blev ändå kort och klockan var då 02.38...

Jag gick ut och hämtade väskan i bilen och strax därefter kom Susanne, vi pratade lite medan vi väntade på ambulansen, jag började få kraftigare sammandragningar som alltmer började likna värkar! Susanne räknade efter och ibland var det inte ens 5 minuter mellan varje... Jag passade på att be Susanne knäppa en sista bild på magen!

Ambulansen kom strax efter 03.00 och jag var klar så jag följde med ut på en gång! Fick en liten chock över hur trångt det verkligen var där inne, nästan så jag fick lite ångest men slog genast ort de tankarna för jag hade ju inte så mycket annat val än att åka med!
Innan vi åkte så tog de blodtryck, puls, kollade andningen och syresättningen på blodet, jag kände lite smått panik över att de inte hade så bråttom!!!
Sen blev jag fastspänd på båren innan vi äntligen åkte, bältet gjorde att jag kände mig lite trängd men slog bort de känslorna också...

Han som satt med mig i ambulansen var pappa till en av mina gamla klasskompisar så jag visste vem jag var, vi pratade på under hela resan och han skrev upp tiden varje gång det kom en värk. Han uppdaterade mig om när vi passerade både Svenstavik och Fåker och jag tyckte att resan tog väldigt lång tid...
Värkarna var ganska täta, i snitt var det 2-3 minuter mellan dem, ibland längre och ibland kom det två i följd... det var när det var längre mellan dem som de blev intensivast och jag visste inte vilket jag skulle gilla bäst...

När vi passerat Brunflo så sa han att nu är det inte långt kvar så du kommer att hinna in, hade talat om under resans gång att jag gruvade mig för om vi inte skulle hinna och svarade honom med att vi skulle inte vara så säkra ännu...

Han ringde förlossningen i början av våran resa, mest för att tala om att vi var påväg, det var jag som informerade honom om numret och han skrev upp det på lappen som han hade. När vi närmade oss sjukhuset så blev de sista värkarna väldigt intensiva, jag kände att det där var inga vanliga värkar... började bli riktigt orolig och kände att det nästan var dags att krysta!!! Försökte slappna av så mycket som möjligt för jag ville verkligen att vi skulle hinna fram!!!

Han såg på mig att de två sista värkarna var kraftigare så han tog telefonen och började leta efter numret, men eftersom jag kunde det i huvudet så upprepade jag det för honom mitt i en värk, för det gick snabbare än att han skulle försöka hittade det på lappen!
Han meddelade dem på förlossningen att vi strax svängde ner och att de fick skynda sig för att möta oss, skönt att han förstod att det var bråttom!
Sista värken innan vi stannade så kände jag att kroppen var på väg att krysta, jag höll emot och lyckades avleda den..
När vi stannade och han i ambulansen reste sig upp så rev jag i åt honom att det var bråttom, jag måste ut för snart får jag panik!!! Chauffören öppnade och jag sa att jag måste ut nu för jag måste krysta!! Det stod flera sköterskor beredda och de sa åt mig och andas och hålla emot och jag sa, det går inte!!!

Precis när de lyfte ut båren ur ambulansen spände jag skälv loss bältena, fick panik av dem och mitt i lyftet kände jag att vattnet gick!! Det har aldrig gått av sig själv på mig så jag insåg att NU KOMMER BARNET! Jag meddelade att vattnet gick och sen var krystvärkarna i full gång! de hann in genom dörren och ca 3-4 meter fram i korridoren då jag sa att nu är huvudet ute! Jaha, vi får stanna och ta det här då svarade en barnmorska och slet av mig byxorna och mycket riktigt så var huvudet ute! Jag krystade igen och Towe föddes!! Klockan var då 04.30!! De lyfte upp henne på min mage och vi fick en filt innan de fortsatte in i hisshuset och vi kunde inta förlossningen! Vi möttes av glada sköterskor som gratulerade, de frågade vad det blev men det hade vi inte hunnit kolla ännu.

Jag kördes in på ett rum där vi konstaterade att det var en flicka!! navelsträngen klipptes, vi fick nya filtar och det städades undan. Eftersom det gick så fort så hade jag brustit lite, men bara jätte lite, egentligen hade de inte behövt sy men eftersom det blödde lite så var det lika bra, så det sattes några små stygn så nu har jag testat det också! Det var samma barnmorska som jag pratade med i telefonen när jag ringde och hon sa att det var tur att jag tog ambulansen ändå!

Jag lade henne vid bröstet och hon började suga fint på en gång och vi lämnades ensamma en stund, jag bad om min telefon innan de gick! När vi precis hade kommit in i ambulansen hörde jag att jag fick ett sms men brydde mig inte om att kika då, nu kunde jag se att det var från Göran och han bad om ursäkt att han inte kunde bara med... men vi hade ju pratat om att så kunde bli fallet, fast det värmde ändå ända in i hjärtat! Jag ringde honom på en gång och berättade lite kort hur det hade gått och vad det blev! Vi skulle höras igen senare...

Sen kom de in och vägde och mätte henne, kollade temp och annat som de gör, klädde på och lindade in hene i en ny filt. En liten säng rullades in, hon frågade om hon skulle ligga där medan jag fikade och det gick jätte bra, vi hade ju redan legat och myst en bra stund och det käns ju lite lättare att fka när man har båda händerna fria! Under tiden som jag fikade hann jag ringa Tina en snabbis, klockan var då 06.00 och jag tänkte att hon nog var uppe eftersom hon mest troligt skulle jobba!
Efter fika så duschade jag och bytte om, de tog mina något blöta byxor till tvätten och sen fick vi ett rum på BB, rum nummer 202.
Klockan hade du hunnit bli 07.00 och jag kände mig väldigt trött eftersom jag varit vaken i drygt 1 dygn! Towe och jag bäddade ner oss tätt intill varandra och sen somnade vi båda två!