Lite tankar och handlingar ur kaoset...
Kyligt...
Egentligen borde jag ligga i sängen och sova nu men jag kände att det är rätt kyligt inne så jag tänkte att jag eldar lite innan! Då kan jag ju passa på att njuta lite extra av denna dag, sitta och fundera lite här på fällen framför kaminen, känna värmen komma och bara mysa lite.
Göran sover på soffan sen flera timmar tillbaka, trött och sliten efter ytterligare en vecka med tidiga morgnar + allt städande och fixande idag!
Ont i benen som tusan har jag också, träningsverk i hela låren! Jaja, då vet man ju att det tog och det går ju över så småningom :).
I morgon är det fredag igen, veckorna går verkligen fort! Tänkte att vi kanske skulle kunna få för oss att gå ut i skogen i helgen och se ifall vi kan hitta lite lingon! Är så gott med egen lingonsylt till gröten om morgnarna!
Men vi får väl se om övriga i familjen har lust med en tur till skogs eller ej, det visar sig :)
Nu ska jag sitta här en stund till och värma mina frusna fötter innan jag ska borsta gaddarna och krypa ner i sängen.
Får se om jag får med mig han som sussar så sött på soffan också eller om han sover för hårt...
Sovmorgon kan vi hoppas på också, det behöver vi alla, mest barnen, de var så trötta ikväll allihopa.
Puss puss å sov så gott!
Stökiga barn!?
Jag avskyr verkligen konflikter, men jag är inte rädd för dem...
Givetvis så blev det inte som jag tänkt och föreställt mig...
Oense, missförstånd, dåligt samvete, kränkt, kritik som inte togs emot rätt, ett gräl... osv... Mamman blev förpassad till sängen medan pappan fixade frukosten och klädde på alla barn!
Nu är de i alla fall grabbarna ute och har kört igång med veden, de har hjälp av Tony också.
Vi andra är inne, barnen kikar på film och Ninni är nybytt, påklädd och sover.
Mamman ska väl gå hör och grubbla, älta, ångra, ha dåligt samvete samtidigt som hon känner att hon har rätt samt må illa över det hela, så lär väl allt återgå till det vanliga innan lunch eller middag!?
Kanske ska börja med att dricka lite vatten och få i sig något att äta!? Min gröt som jag hann koka ligger tydligen i soporna...
Nog klagat, men ibland måste man... Skulle kunna skriva ordagrannt om det hela men det blir lite mycket info om sånt som ingen har med att göra... Alla grälar vi, tjafsar och bråkar ibland, sånt är livet.
Bara det att jag tycker det är så jävla jobbigt att jag nästan hellre vill dö dessa gånger även fastän det kanske inte är så allvarligt.
Men så är jag uppväxt i ett hem med massor av konflikter jämt och ständigt så det är väl kanske inte så konstigt att jag avskyr dem!?
Dessutom så var det ju såklart alltid jag som hade och gjorde fel, alltid jag som fick vika mig osv... Sånt sitter som berg i ryggmärgen :(.
Göran har lärt mig att jag ska stå för det jag tycker, säga ifrån när det behövs, ingen kan göra mig illa nu, jag kan inte förlora! Han har så rätt, nu är det bara jag som ska lära honom att inte ta åt sig så hårt av min kritik utan ta vara på den, oftast menar jag inget illa, tänker att säger jag inte så kan ju ingen veta och då inte göra något åt det som blir fel.
Det är väl för det mesta enklast att bara vara tyst och se glad ut men då fortsätter bara problemen, så i längden är det bättre att öppna munnen fast på ett bra vis... Men när jag gör det och hur jag än gör det så blir det alltid fel på något vis och jag anser att det ligger i andras sätt att ta åt sig det man säger, i detta fallet Görans och vi har pratat om det flera gånger så det kan ju bara bli bättre! Vilket det till viss del redan blivit, men allt kan ju inte bli helt fulländat och bra.
Oj oj, nu blev det ännu mer skrivet, lite av mina tankar... jag skulle kunna skriva en hel bok om vad som snurrar i mitt huvud, men det ska jag inte...
Måste bara nämna en sak till och det är att om jag verkligen vill ha något sagt till någon så skriver jag hellre, då får man prata till punkt utan att bli avbruten och överkörd... Det har jag i alla fall lärt mig från min barndom även om det känns som jag aldrig fick något sagt då heller... Men som sagt det kan ju bara bli bättre! Har hört sen jag var liten att jag är grymt stark, ett riktigt maskrosbarn, och den som alltid stöttade mig och talade om detta för mig är ingen annan än bäste Syster Kerstin Halvarsson! Tack vare henne så klarade jag att stå upp och stå ut, bli den jag är idag <3
Puss puss, inser att jag är bland de lyckligaste i världen trots att livet känns tufft och orättvist många gånger! Jag har ju min Göran och våra 7 underbara barn, Min syster Tina är också någon som står mig väldigt nära! Övrig familj också så klart men de ligger ett snäpp under :)...
Duktiga grabbar <3
Allergi mot frukt...
Min allergi mot färsk frukt och vissa grönsaker blir bara värre :(...
Jag som älskar både frukt och grönt...
Först var det bara stenfrukter, dvs äpple och päron men nu är det nästan allt känns det som!
Jag kan äta; banan, apelsin, clementin, citron, vindruvor, vissa melonsorter och gul kiwi (ibland).
Kanske låter mycket men det tycker inte jag om man tänker på hur mycket frukt som finns!
Resterande frukter kan jag äta om de är upphettade eller konserverade men kruxet då är ju att det måste till socker för att det ska smaka bra!...
Bär går än så länge bra och oftast grönsaker också, ibland kan jag känna av morot...
Däremot så måste jag vara väldigt noga med att tvätta händerna så fort jag hanterat frukt och grönt för får jag minsta lilla i ögat så reagerar jag direkt! Det kliar som attan och så blir det svullet, ungefär samma reaktion som jag får mot pollen...
När jag äter de frukter jag inte tål så får jag en så kallad lokal allergisk reaktion i munnen och det ska tydligen inte vara farligt!?
Jag reagerar lika om jag äter nötter med undantag för jordnötter och cashewnötter, valnötter minns jag inte!?
I alla fall så är det tråkigt, speciellt eftersom allt detta är både gott och nyttigt!
Kan ju äta äppelpaj som sagt men det hör ju inte till kategorin nyttigt direkt :/
Kom att tänka på allt detta nu då jag serverade fruktbitar till barnen som kvällsfika framför Bolibompa i vår lilla soffa ;P
Jag smakade nämligen på nektarinerna och det kliar i både mun, hals och öron!!!
Barfotabarn!
Hösten närmar sig... Mamman tyckte att barnen skulle ha strumpor och skor på fötterna idag... men det tyckte inte barnen...
Meja, Hilma och Towe kör barfota medan Jonna faktiskt lyssnade på mamman och Melvin han kör allvädersstövlar!!!
Jaja, vi får väl se hur sent in på hösten det hinner bli innan de förstår att det är för kallt att gå med bara fötter!?
Om man nu ska passa på att njuta av den lilla sommar som är ett tag till så får man vara barfota ;)
https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/1624689/images/2012/pic_5034cf969606ee57190000ca.jpg">https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/1624689/images/2012/pic_5034cf969606ee57190000ca.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/1624689/images/2012/pic_5034cf969606ee57190000ca.jpg%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/1624689/images/2012/pic_5034cf969606ee57190000ca.jpg" class="image">
https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/1624689/images/2012/pic_5034cf969606ee57280000b6.jpg">https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/1624689/images/2012/pic_5034cf969606ee57280000b6.jpg">https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/1624689/images/2012/pic_5034cf969606ee57280000b6.jpg%3C/a%3E">https://cdn2.cdnme.se/cdn/7-2/1624689/images/2012/pic_5034cf969606ee57280000b6.jpg" class="image">
Gifta i 7 år!!!
Idag för 7 år sen gav vi våra löften till varandra i kyrkan efter 5 år tillsammans <3.
Vi döpte Jonna i samma veva och då var hon drygt 1 år, så fin i sin blåa klänning <3.
Casper var också stilig och skulle absolut ha den största tårtbiten minns jag, hihi, han var då 3 år <3.
Har inga bilder nu men ska försöka fixa senare...
I alla fall så ångrar jag inte en sekund att jag träffade, skaffade barn, gifte mig och skaffade ännu fler barn med just min älskade Hans Göran Meyer <3 Jag älskar dig och barnen mest av allt i hela universum!
<3 vem kan egentligen leva utan att älska och bli älskad!? Inte jag i alla fall! <3
Bilstolar och säkerhet!?
Jag brukar inte vara så jätte petig när det gäller detta, eller jo på sätt och vis... Jag vill gärna att barnen ska sitta bakåtvända så länge som möjligt men vi har nog vändt alla våra barn framåt före 4 års ålder. Mest av praktiska skäl och när det blivit för trångt både i bilen och för barnens ben, mamman och pappan har lite olika syn på det hela så då har vi gått halva vägen var. Nog om detta, vad jag ville skriva om är att jag kan bli så fruktansvärt irriterad på när jag ser föräldrar som inte spänner fast sina barn ordentligt i bilstolarna eller om själva stolen sitter löst och på trekvart... Idag såg jag en bebis som mamman satte i babyskyddet, bältena var skruvade och satt långt ut på axlarna och var inte tillräckligt åtdragna... Vad är det då för mening att ens spänna fast dem??? Kanske inget att bry sig om, man prioriterar olika och vissa tycker säkert att vi också gör fel när vi vänder barnen framåt vid 3 års ålder men jag ser i alla fall till att både barnen och stolarna sitter fast ordentligt!
JAG VILL!!!
Nu har jag bestämt mig! Jag vill försöka få ordning på min kropp, oavsett vad andra tycker så vill jag tappa några kilon och få tillbaka styrkan! Plankan 3 ggr varje dag, lite motion på det och framför allt skippa alla onödiga sötsaker som jag ändå bara mår illa av!!! Känner mig väldigt peppar av och till men eftersom ingen i min lilla stora familj ser någon anledning för mig att "träna" så blir det som en enda stor bromskloss! Ja vi får väl se hur det går men jag VILL, VILL, VILL!!!
vad snurrar i min skalle???
tänker på hur orättvist livet är, unga människor som slits från livet, olyckor som inträffar... även äldre människor som av sjukdom måste lämna oss även fastän de hade rätt många år kvar att leva...
tänker ofta på hur livet skulle se ut om det hände mig eller Göran någonting... hur skulle vi ta oss vidare, hur skulle barnen ta det!? hemska tankar men det kan vara bra att tänka dem ändå ibland på något vis... speciellt när Göran ibland brukar säga att han inte tror att han kommer leva tills han blir äldre än 35... det är bara 5 år dit och jag hoppas av hela mitt hjärta att han har fel!
tänker mycket på framtiden över huvud taget, vad gör vi om 2 år??? är vi kvar här, ser livet ut ungefär som nu eller har vår resa fortsatt i någon ny riktning?
Jag brukar vara bra på att sätta upp mål och delmål, tycker om att planera och tänka u saker och ting... men nu, nu vet jag knappt någon ting... allt står som stilla på samma gång som tiden går så fort.
känner mig lite depp för lite av varje men är ändå så himla glad över det jag har och det jag åstadkommit i livet, jag har 7 underbara friska barn med en underbar man, vi är absolut inte rika på pengar men på kärlek! så väldigt dumt att pengar ändå ska vara ett måste för att man ska kunna leva... det sägs att pengar inte gör en lyckligare men jag vill påstå att det man kan göra om man hade lite mer pengar skulle kunna skapa lycka till viss del!
vad kommer det att bli av oss? vad gör vi alla om 10 år? Casper kommer då att vara knappa 21 år, han var ju nyss en bebis!!! Hur stor kommer vår familj att vara då? vart bor vi? hur lever vi osv... ingenting av detta vill jag egentligen veta, tids nog får jag reda på det men man funderar ju ändå.
hur kommer det att kännas att se sina föräldrar sakta åldras och till slut lämna livet på jorden? hur kommer de vara som gamla? hur blir man själv som gammal?
huva, jag har så många tankar och funderingar, jag tänker konstant hela tiden, planerar i tanken för minsta lilla grej som ska göras, försöker ligga lite före hela tiden och det är ju bra.
mindre bra är det när man tänker så mycket att man inte ens kan koncentrera sig på det man egentligen håller på med... att man ibland upptäcker att under förspelet till sex ligger och tänker på vilken tid man har hos tandläkaren nästa vecka!!! hur mycket man än försöker att koncentrera sig och slå bort tankar så kommer du skuttande i alla fall... just detta scenario händer inte så ofta men bara som exempel!
jag är i en period nu då jag skulle kunna börja gråta nästan när som helst, känner mig både depp och glad... kanske beror det på alla hormoner i kroppen!?
samtidigt som jag tänker varje dag att jag borde äta lite nyttigare så har jag ett enormt sötsug, vet att det finns godis i skåpet men det är ju till barnen, godiset som de skulle få i helgen men som nu får bli till denna helg som kommer.
när jag sitter/står/går med detta sötsug så vet jag att det egentligen inte är godis jag vill ha... tror bara att jag vill det, för jag vet undermedvetet att godis stillar ett sug, men det är inte ett sug efter godis jag har... tycker för det mesta att det är på tok för sött när jag väl smakar en bit... choklad och lakrits lockar mer men även det är för sött...
egentligen är det nog efter total lycka som jag känner... men det finns nog ingen som någonsin har känt den känslan, känslan av total lycka... finns den???
nu låter det ju som att jag är totalt olycklig... men det är jag absolut inte... känner väl mer att jag vill att något ska hända, vill ha en förändring av något slag, men vad???
kanske är det mer ork jag söker? känner att det finns massor med saker som jag skulle ha gjort, massor med små saker som i sig inte tar så mycket tid men som man skjuter upp och glömmer bort hela tiden... den mitten av graviditeten med Ninni så har jag inte haft samma ork och energi som jag brukar... jag har varvat ner en hel del, släppt mitt kontrollbehov rätt mycket och släppt in Göran mer i alltihopa, vilket i sin tur är jätte bra!
jag kände mig helt lugn när jag var på bb med Ninni och han var kvar här hemma själv med alla barnen, jag visste att han klarar det, jag behövde inte alls oroa mig som jag t.ex. gjorde när jag bar på bb med Meja...
jag har nog blivit lite slö och lat, känner att energin ligger där inne och gror, väntar bara på att rätt tillfälle ska komma för att släppa den lös!
känner att jag har hur mycket energi som helst för att städa och baka egentligen... men att städa känns inte skoj när vissa delar av inredningen saknas... typ ett hallgolv, eller ja mattan på det då... baka kan jag väl göran men skulle behöva en frys till att stoppa alla limpor och bröd i. baka en kaka då, eller lite muffins... ja det kan jag ju men man kan ju inte äta sånt hela veckorna... är ju inte så bra att vänja barnen vid att det alltid finns sötsaker tillgängligt hemma heller.... räcker med att de får mariekex och digestivekex lite då och då, frukt äter de mer än gärna också!
nä kanske det är våren jag väntar på? det fina härliga vädret, friheten för barnen att bara kunna öppna dörren och gå ut och leka i det härliga vår/sommar vädret!!! men just då kommer jag att tänka på veden som ska göras också... veden som vi inte ens fått hem ännu... vet att det går fort när man väl satt igång och älskar känslan av att vara klar och känna sig duktig över det man gjort! skulle dock gärna ha någon här som går på marktjänst under tiden, så man slipper alla avbrott för blöjbyten, matlagning, torkning av rumpor, snoriga näsor osv... när man är mitt uppe i vedkapningen, då skulle det gå ännu lättare och fortare!
helst av allt skulle jag vilja beställa 30m3 färdig ved som bara är att stapla upp i vedboden... men vem har råd med det!? inte vi i alla fall...
en annan tanke som kom upp är att jag brukar vara ganska noga med stor bokstav i början på meningar och så... men nu har jag medvetet struntat i det och måste så göra hela inlägget!
har mina små fix idéer om att saker ska göras på speciella vis, i en speciell ordning och har man börjat på ett vis så ska det fortsätta så tills man är klar... eller ja typ så i alla fal...
nu har snart ännu en timma gått, Ninni har vaknat och stånkar från soffan... ny blöja och sen lite tutte för att fortsätta sova. är nog bara bra att hon vaknar så att jag kan ta mig härifrån och in till sängen där jag borde ligga vid det här laget!
men nu har jag i alla fall delat med mig av några av mina snurriga tankar som jag har mest hela dagarna... orkar inte gå igenom och kolla efter stavfel och annat nu, det bjuder jag på :)
natti natt alla där ute
puss puss♥
Att hjälpa i stället för att stjälpa!
Jag ska samla lite krafter och tankar och sen ska jag av välmening tala med några människor i mitt liv, några av dem har funnits hela mitt liv! Kan ju inte begära att de ska förstå mig om jag inget säger...
Att visa att man faktiskt bryr sig måste vara mycket bättre!
Puss puss
Vaknade med tårar...
Jag drömde om en underbar person, det vara bara det att en massa människor omkring var elaka, egoistiska människor utan medkänsla och utan samvete!
Saknar i alla fall denna underbara och oskyldiga person mer än vad människor kan tro och må denne vila i frid! Om det än är svårt då det tjafsas en massa runt omkring av dem som påstår sig älska mest!????
Love♥ //Kimsan
En Tänkare!
Tänker i ord och meningar, alltså pratar med sig själv fast tyst, eller inte med sig själv utan till någon som inte finns... eller ja kanske med sig själv ändå!?
Jag tänker från det att jag vaknar på morgonen tills jag somnar på kvällen, ibland tänker jag mer och ibland mindre, men jag tänker alltid!
Jag kanske inte alltid tänker på just det jag gör utan står jag och lagar mat så kanske jag inte tänker på just det utan lagar maten och diskuterar med mig själv om något helt annat!
Tänker på allt mellan himmel och jord, men många gånger på hur jag själv tycker och känner, hur jag mår/känner mig osv...
Ibland tänker man elaka tankar, ibland riktigt onda, ibland förbjudna som man absolut aldrig ska nämna men oftast är det goda tankar... eller njae... då som jag tänker och diskuterar med mig själv som mest är när något hänt, om det blivit en konflikt mellan mig och någon, ofta då jag är arg eller ledsen och ofta är mitt STORA DÅLIGA SAMVETE där också, typ allt är mitt fel för om jag inte hade gjort/sagt så så skulle det aldrig ha blivit något, då skulle allt ha varit bra!
Ibland befinner man sig i drömmarnas värd, ofta där dit man aldrig kommer att befinna sig... men man måste ju få ha drömmar!
Sen har man ju såklart det där lyckliga också och det fina, men om det behöver man sällan diskutera med sig själv, då bara njuter man och känner sig lycklig!
Jag är nog en ganska komplicerad person som ä väldigt svår att förstå sig på och det är inte alls någon fördel... måna gånger känns det som att det endast är jag som förstår hur jag tänker och menar och då blir det jobbigt för både mig själv och andra!
Jag har psykiskt lätt för att bli arg och framför allt ledsen, men utåt sett så visar jag tydligen en helt annan sida som jag förstår det!? Vissa frågar om jag någonsin kan bli arg, du verkar så lugn jämnt säger de! Du måste ha ett otroligt tålamod!
Ofta svarar jag ja men i själva verket så står jag där som ett stort frågetecken!
Jag vet egentligen för det mesta om vad jag själv vill och känner men är inte alls lika bra på att förmedla det, det är där samvetet också kommer in, jag vill inte vara egoistisk, vill inte såra, vill inte vara elak och inte ta någons plats eller plats över huvud taget.
Jag vill så klart ha bekräftelse, det vill och behöver alla människor men jag vill att det bara ska finnas där utan att ta plats.
Jag vill känna mig älskad och behövd, vill ha någon mening, vill gärna göra saker för dem jag älskar men ändå vill jag inte att någon tar mig för givet...
Idag har jag tänkt! Tänkt massor på allt och inget, jag skulle ha ett anteckningsblock med mig jämnt! Eller ett chip i hjärnan som registrerar!
Jag tänker och tänker på massor som jag skulle vilja skriva ner men jag kan ju inte sitta och skriva hela dagarna, mina konversationer med mig själv, om hur jag ser på saker, tycker och känner!
Blir jag arg, eller snarare i tysthet känner mig arg så får sig personen det gäller en rejäl utskällning! Något som jag nog aldrig skulle göra på riktigt... de enda som jag kan skälla ordentligt på är mina barn för dem känner jag mig inte hotade av och underlägsen... även om det gör så ont i hjärtat efteråt...
Jag är inte alls alltid så nöjd över mig själv, ganska sällan faktiskt men min uppväx och en massa annat har gjort mig till den jag är och jag skulle nog egentligen inte vilja vara någon annan om jag tänker efter...
Däremot har jag nog en hel del att jobba med!
Motgångar är något som följt mig hela livet, det har alltid varit en pågående kamp mot eller för någonting, stor eller liten... trodde att det någon gång skulle bli lättare, lättare att leva och utan att man behöver kämpa ihjäl sig.... men jag inser att mitt liv kommer alltid att vara en ständig kamp på ett eller annat sätt! Även om det även händer många bra sker i mitt liv också, saker som gör mig lyckliga! Men sällan av sig själv utan först måste det kämpas!
Nu måste jag bädda ner Towe i vagnen och hämta Meja och Melvin på dagis! Får se vad jag tänker på i min tysthet på vägen dit!?
Denna höst...
Det mesta känns motsträvigt och jobbigt, ja ibland faktiskt minsta lilla grej... Försöker va glad men tröttheten och det dåliga tålamodet gör sitt och det fungerar inte alls länge...
Saker känns jobbiga, gör man inget så fortsätter det vara jobbigt men tar man tag i det och säger ifrån ja då blir det 100 ggr värre!
Alltid något som blir fel... och sen det där samvetet!
Nä huva... hoppas det bara är tillfälligt för annars känns det som att jag kommer att gå under och kvar blir bara en riktigt elak och bitter häxan surtant! Om ens det...
på återseende...
Klarhet...
Har en faster (biologisk) som heter ****** (hon vill inte att hennes namn nämns)
Har en "faster", Helena som är en mycket god vän till min far, hon heter Helena och de ser på sin relation till varandra som om de vore syskon. Kallar henne Nena.
Dessa två är alltså inte syskon eller släkt över huvud taget
Frågor!?
Att gå vidare...
För någon dag sen fick jag konstaterat för mig en gång för alla att min farmor inte vill ha med mig att göra... tydligen är det min pappas fel, han har en konflikt med henne men inte hon med honom påstår hon!?
Jag tycker personligen att jag borde få en egen chans, för jag är ju jag och inte min pappa!
Jobbigare ändå är när hon får för sig att påstå att hon aldrig känt sig som en farmor till varken mig eller mina syskon samtidigt som hon påstår att min farfar aldrig heller gjort det!
Men där går hon för långt! Den farfar som jag hade under min uppväxt kommer alltid att vara min farfar!
Det är i alla fall inte idag samma person som är min så kallade farmor som det var när jag var liten, lär väl ha något med någon magisk gräns i åldrande att göra!? Han inträffat förut har jag hört!
Vi har aldrig haft någon riktigt nära kontakt med vår farmor och farfar utan träffats 1-2 ggr/ år och det har varit när vi åkte till dem. Först var det på Huddiksmarknaden varje år men sen blev det även några jular på senare år, jätte mysigt var det!
Min farmor har en blogg, där har hon i alla fall förut skrivit en del om mig, Göran och våra barn, det var då jag väntade Hilma. Hon skrev många fina saker, hon var så stolt osv... men det finns ett underligt sammanträffande!
Pappa och hon hade rätt fin kontakt och vi med, vi liksom startade om på nytt då vi inte haft så bra kontakt på många år...typ sen jag flyttade hemifrån...
Kontakten var rätt bra och som sagt hon skrev många fina ord om både mig och barnen ända tills....
Det var precis som att vi inte dög längre!
Men nu är i alla fall dessa personer allt i hennes liv, hennes "real family" och alla andra är tydligen bara "lort"...
fat när jag kikade häromdagen så står alla de "fina" sakerna fortfarande kvar och alla bilder på oss lika så... och hon tjatar jämt om att man ska stå för det man säger och tycker men antagligen gäller det alla utom henne själv!
"Så rensa din rena blogg från allt skit en gång för alla är du snäll, vill du inte ha mig i ditt liv så ska du inte behöva ha det heller, och du har inte längre mitt samtycke"
Jag är inte den som ger upp men i detta fallet så måste jag för mitt eget bästa inse att här är det SLUT!
Det är ju bra orättvist att vissa får leva och andra inte så fortsätt vila i frid älskade farfar!
PS... detta är numera ett omgjort inlägg då någon (min Faster vars namn jag tydlien inte får nämna heller)tog illa vid sig av vad jag skrivit, så jag gjorde det av respekt mot henne, därav kan det vara lite svårt för er som läser att förstå hela sammanhanget... har dock sparat originalet men inte publicerat... DS
Gårdagens lilla filosofi...
Ibland känns livet tungt och hårt men det går vidare och det blir bättre! Man får låta tankarna glida iväg och man får tänka på det man har och glädjas utav det! Tänk va mycket kärlek man kan känna till sin familj, jag kan inte för allt i världen kunna tänka mig ett liv utan min älskade man och våra underbara barn!♥♥♥
Detta inlägg skrev jag direkt ut hjärtat i går kväll som ett inlägg på facebook. Har fått fina kommentarer!
Prata i gåtor...
Människan i sig är ganska svår att tyda enligt mig, snäll och trevlig i alla fall på ytan men man får känslan av att hon kanske inte menar det hon säger... typ som någon som ler fastän de är arg...
Hoppas i alla fall att hon inte menade annat än vad hon sa och att det bara var jag som uppfattade det som konstigt, å andra sidan om hon menade något annat så måste hon ju få göra det men borde kanske säga det rakt ut i så fall och inte prata i gåtor!
Ska fråga Susanne senare om hon reagerade på något speciellt...
Har för övrigt en morotskaka i ugnen och en deg som jäser, det ska bli pain richer som vi ska ha till chili con carnen som jag ska laga lite senare!
Casper och Jonna kom precis hem från skolan och Jonna har byggt ett Pet shop hus av en kartong och alla de små blev väldigt nyfikna och ville kika! Hoppas det får vara helt längre än en vecka ;0)
