Mamman och de 12 trollungarna

Måndag den 29/7 vid 22.30 tiden så började vi färden hemifrån Rätan mot förlossningen i Östersund (10 mil enkel resa för er som inte vet).

Vid det här laget hade jag haft lite värkar till och från sen vi nattat barnen runt 20.00 tiden och några få värkar under dagens gång.

 

 

Både lördag och söndag hade varit liknande, några värkar under eftermiddagen/kvällen och någon enstaka under natten, inga direkt onda värkar utan mer som sammandragningar som känts lite mer och betett sig som värkar. 

Sa till Göran redan på måndag morgon att om det blir lika ikväll så åker vi in i vilket fall för det kan ju gå väldigt fort när det väl startar och jag vill gärna hinna längre än till hallen! Och med tanke på att slemproppen hade börjat lossna under dagens gång också så kändes det verkligen som att det började närma sig.

 

Vi hade papper och penna framme och klockade värkarna, eller ja vi skrev upp tid då jag fick dem och det var allt från 5 min till 30 min mellanrum. Jag satt helt stilla i soffan och virkade klart det sista till mobilen med djur som ska vara till barnvagnen och när den var klar då ringde jag förlossningen ;) som tyckte att vi skulle komma in.

 

Tidigare under dagen hade jag pratar (smsat) med Angelica (som hade bf 20/7, 9 dagar innan men inte fått ännu) och hon hade också haft lite värkar till och från under natten och förmiddagen, men hon trodde att det bara var förvärkar då det inte gjorde speciellt ont. Hon var vid det här laget ganska less på att vänta på bebis...

 

Jag och Angelica har ju skojat mycket om att vi ska få bebisarna samtidigt, i alla fall vara på BB samtidigt men har absolut inte trott att det skulle bli så då våra bf ändå skiljer sig med en hel vecka. Men dagarna innan så slog tanken mig mer och mer att tänk om det faktiskt händer! Bara för att vi skojat om det! Spännande!!!

 

Under eftermiddagen fick vi reda på att de blivit inskrivna på förlossningen vid 16.00, de skulle bara till stan för att kolla efter en AC att ha i lägenheten som var varm som en bastu, men värkarna blev tätare och gjorde allt ondare så det blev ingen Ac just den dagen :).

 

Vi meddelade Angelica och Robert att vi också var på väg in, fick info om att Angelica fått EDA och var öppen ca 5 cm!

 

Vid 23.45 var vi inne på förlossningen och A och R hade talat om för personalen att vi var deras kompisar och att vi också var påväg in :) så de visste rätt mycket om oss när vi anlände ;P.

 

Mina värkar kom igång lite mer i bilen på vägen in, Göran sa att det är bara för att du slappnar av och vet att vi är påväg nu och jag tror det stämmer ganska bra för det var inte förrän efter vi nattat barnen och jag satte mig i soffan som värkarna kom mer och mer hemma heller... hade bara haft någon enstaka under dagen...

Göran hade frågat mig  tidigare under dagen som det var dags att åka snart eller om han kunde byta styrleden på bilen? jag svarade att vi kan väl i alla fall äta middag och natta barnen först ;P.

 

När vi kom in fick jag väga mig, knappt 84 kg visade vågen, Bm tyckte att det var så fint att jag hade sommarklänning på mig sådär mitt i natten på väg in till förlossningen :).

De satte kurvan på magen och under dessa 20-30 minuter kom det endast 2 värkar så jag kan ju inte påstå att det varken var så aktiva eller smärtsamma... hon kände och jag var öppen 5-6 cm, jag pustade ut och insåg att vi får stanna, det blir bebis!

 

Under tiden hade Göran lite sms kontakt med R och A var vid det här laget öppen 9 cm men hade fått lite värkstimulerande för att få igång krystvärkarna ordentligt, olidligt spännande!!!

 

Jag bytte så småningom om till de otroligt sexiga skjortorna som de har och så ett par såna där fina trosor med en sexig blöja/gigantisk binda i :).

Göran fixade ett gåbord, mycket skönare att ha ett sånt att hänga på när värkarna kommer för då kan man slappna av i hela underkroppen och hjälpa värkarna att trycka neråt i stället för att hålla emot.

 

Jag gick där fram och tillbaka, stod jag stilla så kom värkarna rätt glest...

Bm kom in med jämna mellanrum och kollade till oss, jag gick på toa och kissade då och då, drack lite vatten, kramades med Göran och gick av och an...

Klockan var nu ca 01.15-01.30 och Bm som var in sa att 02.00 tar vi vattnet.

 

Här någon gång får vi reda på att A och R nu blivit föräldrar till en liten Liam ♥. Stort Grattis!!!

 

Plötsligt kommer en sån där värk som tar i lite extra och mitt i den sä tänker jag "tar den i lite till, om jag måste andas ut 2 ggr till så kommer vattnet" ( varje gång i värken som jag andas ut trycker det på mer) och efter två utblås "alá profylax" så gick vattnet! 

Klockan var nu 01.45 och Göran ringde på klockan, jag visste inte om jag skulle stå kvar eller lägga mig på britsen...!?

 

Bm kom på en gång och jag fick order att lägga mig ner, hon kände och jag var fortfarande öppen 5-6 cm, det kan ju gå tillbaka lite precis efter att vattnet gått.

De satte kurva på magen igen och värkarna hade nu blivit mycket intensivare, jag blev tystare och lugnare än någonsin och andades igenom värk efter värk med Göran sittande tätt intill mig på en pall bredvid sängen, min hand i hans ♥.

En sköterska kom in och konstaterade att "här var det lugnt!"

 

Ganska snart så kände jag att jag ville vända mig på sidan, det brukar innebära att krystvärkarna är nära, men jag vände mig tillbaka halvt på rygg igen då kurvan blev otydlig...

Bara någon minut senare så kände jag känslan att snart behöva krysta, Göran ringer på klockan och de kommer in, jag ligger nu på sidan. och håller båda mina händer i hans framför mitt ansikte.

Bm säger "nu tar vi det här i din takt som du känner", hon fixar med någonting bakom ryggen och jag har påbörjat operation krystning, tror inte Bm var medveten om det just då men jag känner min kropp och gjorde som den ville :).

 

Bm inser plötsligt att huvudet är på väg ut, ber Göran som har båda sin händer i mina ringa på klockan och han svarar "snart, bara jag kommer loss"!

En sköterska kommer in och assisterar. Jag bad om ett stöd att lägga upp ena benet på, Göran tänkte vara snäll och hämta men ganska bestämt talade jag om för honom att "Du stannar här!".

 

Lugnt (så lugnt jag kan) krystar och andas jag om vart annat ut vår son Theo, vårt 8:e lilla underverk ♥ som föddes kl 02.18, tisdag den 30/7 2013, 1 timma och 19 minuter efter Liam!

 

 

Det var tydligen ganska ruschigt på förlossningen denna kväll/natt och fler var på väg in, så när moderkaka och allt var ute och jag hade fått mina väldigt viktiga tabletter mot eftervärkarna så fick jag gå och duscha innan fikat som vi skulle få inne på rummet på BB i stället.

 

Bm kom in och talade om detta det även på BB var lite ont om platser och Angelica hade fixat så vi fick dela rum, ännu en grej vi skojat om :D.

 

Jag duschade under tiden som Bm vägde och mätte Theo som sedan fick mysa på pappas arm.

När jag duschat klart kilade vi iväg till rummet på BB, rum 213, där vi äntligen fick hugga in på det goda fikat!

Angelica och Robert kom bara en stund senare, de hade fått sitt fika på förlossningen.

 

Papporna stannade kvar en bra stund, vi pratade om förlossningarna och lite annat.

När vi fick veta att det var platsbrist så bestämde vi ganska snabbt att Robert skulle åka med Göran hem till Svensta för att sova innan han skulle ta bussen in till stan senare samma dag och hälsa på en stund.

Men eftersom vi hade tid för att lämna in bilen i Hackås på verkstad på eftermiddagen senare den dagen så sa Göran att han kunde hämta upp honom och följa med in och hälsa på en stund han också eftersom inte bilen skulle lämnas in förrän 15.30.

 

Så småningom åkte våra karlar hem, jag och Angelica låg och pratade en stund innan vi insåg att klockan var 06.00 och det var frukost om 2 timmar! kanske det var dags att försöka sova en stund!

 

 

Måste säga att trots att det var "trångt" på BB så kändes det väldigt tomt då jag tycker att alla är så tråkiga och äter alla sina måltider inne på sina rum! Klandrar ingen, kanske finns det anledningar till valen men jag personligen tycker det är trevligare att sitta ute i matsalen och få se något annat än rummets 4 väggar då och då :).

 

Jag och Angelica hade inte tråkigt, tiden gick ganska så fort och rätt som det var så var det dags att åka hem! Men innan dess så hade vi besök av både papporna, några av Theos syskon samt tidningen och flera barnmorskor som kikade in då och då som för övrigt tyckte att det var rätt häftigt att vi kände varandra och fick barn så tätt! Tror vi blev ett lite större samtalsämne för personalen de dagar som vi var där, fick höra att vi var så glada och positiva också :).

 

 

Trots att fina förlossningar har varit relativt enkla och bekymmersfria så kan jag åter igen säga att ingen förlossning är den andra lik, alla är unika på sitt sätt av flera anledningar. Denna gång var det extra spännande eftersom det föddes två små pojkar med så kort mellanrum och dessa kommer att få växa med att de känt varandra hela livet!