Mamman och de 12 trollungarna

Snickarskaka. 

Igår blev det julgodis och idag städning och rennäring av sängar.  Barnen lekte ute en stund innan de fick komma in och duscha och sen efter middagen bakades det lussebullar. 

Till och med pappan satt med! 

Han blev inträngd och Lilly ligger brevid honom på soffan i babynestet 😊

Delade degen i hälften så stora bitar som jag brukar, bättre storlek för barnen!

Varierande resultat 😊

Trots små degbitar jäste de och blev fina och fluffiga!

Theo bakade mest i ansiktet 😜

Mamman tog undan 1/4 av degen till sig själv och fick till 8 fina och rätt stora missar (lussekatter). 

Gjorde efter dessertmästar juryns recept där man gör en lös fördeg som görs på rumsvarmt mjölk, arbetas 15 min i maskin och sedan jäser 30 min. Sen arbetas resterande mjöl, salt och smör in i degen och arbetas ytterligare 15 min (i maskin) innan den bakas ut och jäser 1-2 timmar på plåt innan de gräddad på 225 grader mitt i ugnen. 

50g jäst

500g (5 dl) mjölk (18-22 grader)

500g (8 dl) vetemjöl

200 g (drygt 2 dl) strösocker

1 ägg (stod inte i receptet)

1 g (2 kuvert) saffran

1 tsk salt

500g vetemjöl

200g smör (rumstempererat, klickas i)

Kommer garanterat använda det receptet fler gånger, ska testa på vanlig vetedeg också! Saftiga och luftiga bullar blev det!

Puss å god natt ❤️

Klev upp strax efter 06.00 och gjorde frukost till barnen i vanlig ordning, det kändes annorlunda i magen men hade lugnat sig med sammandragningarna sen jag klev upp. Det kändes som att värkarna bara låg och väntade på att sätta igång men de blev bara som när man nästan nyser, det blir som inget, konstig känsla... 

Jag bad Göran kliva upp ganska omgående (han brukar få ligga och dra sig tills frukosten är klar) för säkerhet skull, han fattade direkt att det var någonting och frågade ifall vi skulle åka? Ja det ska vi nog, men inte än svarade jag.

 

När barnen åkt iväg på skolan så lade jag mig på soffan och vilade, tänkte att det kanske skulle komma igång om jag slappnade av!?

Äldste sonen (13 år) fick vara hemma från skolan ifall att vi var tvungna att åka, kanske dumt på ett vis men så fick det bli, vi hade ju inte det här med barnvakt helt klart och det är onödigt att ringa runt innan man vet om det är dags eller inte. 

Jag ringde hushållsservice som skulle komma och kika på vår trasiga torktumlare, jag ville höra vilken tid han hade tänkt komma, 10.30 ca sa han och det kändes lugnt, då hinner han komma innan vi måste åka tänkte jag.

 

Klockan blev 09.00 och jag ringde dagis/förskolan och sa att Hilma och Towe fick vara hemma och mysa, sa inget om att det ev var dags. Vi tänkte att om vi behöver åka snabbt så är det bra om de redan är hemma så vi slipper krångla med att hämta innan osv...

 

Under tiden jag vilade i soffan fick jag två sammandragningar som liknade värkar men sen var det lugnt. 

Det blev dags för lunch, jag kände mig lite deppad och nere, lite jobbigt att inte veta om det är dags eller om det skulle dröja ytterligare några dagar!? Det hade ju redan gått 8 dagar över tiden!

Känslan sa mig att det skulle bli innan dagen var slut men jag vågade ändå inte riktigt hoppas, svårt att veta innan det börjat på riktigt!

 

Vi åt lunch och vid 12.00 lade jag ut Theo i vagnen för att sova, passade på att gå en liten bit när jag ändå var ute (500m sammanlagt blev det ca), bara för att se om det hände någonting. Efter bara en liten bit så kom det en värk och innan jag var tillbaka hemma med en sovande Theo så hade jag haft 5-6 små värkar och jag började känna mig lite orolig... Tänk om det verkligen är på gång och att jag drar ut på det för länge så att vi inte hinner in!?

 

När jag kom in tänkte jag att jag ringer förlossningen och frågar vad de tycker, de sista värkarna kändes ändå som riktiga värkar som tog i lite mer även om de var ganska korta, det kändes att det inte bara var sammandragningar.

Barnmorskan jag pratade med visste precis vem jag var när hon såg mitt namn och hon tyckte jag skulle lita på min magkänsla (att något är på gång) och att vi skulle komma in så skulle de ta hand om mig. Jag berättade även om min ångest som jag haft inför förlossningen de senaste veckorna och hon tyckte egentligen inte att det var konstigt, jag visste ju vad som väntade. Däremot jag själv tyckte att det är knasigt att ha ångest över något som jag gjort så många gånger och som alla gånger gått hur bra som helst, men det är väl kanske det som är grejen!? Tänk om det inte blir som det brukar? Tänk om det gör ondare än jag kommer ihåg, tänk om jag tappar kontrollen!? Även fastän jag inte ens varit i närheten av att göra det innan.

 

Klockan var nu ca 12.30, jag packade de sista, ringde mamma, vi gjorde klar barnen och vid 13.00 tiden satte vi oss i bilen och åkte, Fick några värkar där på slutet som gjorde mig nervös och nu kände jag att det var på riktigt, det var dags.

Casper fick vara kvar hemma med Theo (som ju sov i vagnen) tills farmor kom hem från jobbet och avlöste honom. Skolbarnen, Jonna, Meja och Melvin skulle komma från skolan vid 15.00 tiden och då skulle farmor vara på väg hem så de skulle också få vara hemma en stund med Casper men det brukar gå jätte bra. 

Hilma, Towe och Ninni lämnade vi av hos min mamma på hennes jobb, hon hade precis fått i uppgift att baka 100 bullar! Det var ju väldigt passande, hon hade precis gjort klart degen då jag ringde...

 

Strax efter 14.30 kom vi in till förlossningen, på den 10 mil långa resan så hade jag fått mer regelbundna värkar och haft upp emot 20 st uppskattningsvis. De hade inte varit så jätte kraftiga (vad jag upplevde), vissa korta och vissa lite längre, men när vi kommit in till stan så var det så jag kände att det tryckte på lite neråt och att det kändes i ryggen, de blev alltså sakta men säkert kraftigare. 

Vi letade och hittade till slut en parkering och när vi kom upp till förlossningen blev vi väl mottagna. Jag fick väga mig, (88,9 kg med kläder) och sen komma direkt till en förlossningssal, för du blir väl kvar och ska föda oavsett!? Sa en av barnmorskorna. 

De frågade lite om värkarna som jag fortfarande upplevde ganska skonsamma och inte så jätte täta och regelbundna men att de fanns där. 

Jag fick kissa och lämna urinprov och barnmorskan (Åsa) frågade om vi skulle känna innan vi tog en kurva och det kändes lika bra så vi båda visste ungefär hur vi låg till i förloppet.

Vi blev rätt förväntade båda två när hon kände efter konstaterade att jag var HELT ÖPPEN! Med ganska spänd hinnblåsa... Oj, är vi så nära!? utbrast jag...

 

Till detta hör ju också (som jag skrev längre upp) att även fastän jag haft snabba, enkla och inte alltför smärtsamma förlossningar har haft ångest inför denna förlossning. Egentligen lite inför alla men mest inför denna gång... Säkert för att man vet vad som väntar och just smärtan som jag vet kommer, har dock aldrig tagit någon form av smärtlindring. 

I alla fall så tog vi det lugnt och avslappnat. De bestämde att de skulle ta hål på hinnorna men att göra det sakta genom att försiktigt rispa hål på hinnan så vattnet fick sippra ut sakta under en värk, barnmorskan höll kvar handen under hela värken för att se till att huvudet kom ner fint. Ändå låg huvudet rätt långt ner redan innan, vilket det inte gjort de senaste 3 gångerna.

Anledningen till att de ville ta hål på hinnan försiktigt var att det annars kan gå för fort när den väl brister av trycket i en kraftig värk.

 

När vattnet var taget så tog vi värk för värk och snart kom de där kraftigare och jobbigaste värkarna innan det bli dags att krysta. Efter tre såna liggandes på rygg vände jag mig på sidan som jag alltid gjort när det är dags att krysta och då kom genast krystvärkarna. Det blir ju en rakare väg ut om man ligger på sidan, ligger man på rygg bli det ju som en uppförsbacke. 

Jag tog god tid på mig att krysta, tog det lugnt och lite i taget, försökte stanna upp/pausa och andas lite. Har förut fått höra att jag haft lite för bråttom och tryckt på lite för mycket men eftersom värkarna inte kändes så onda som jag mindes och inte tog i jätte mycket så kände jag ingen stress.

Jag hör hur de pratar om hur mycket hår bebisen har och hur fint det går. 

När huvudet sen är halvt ute så säger de åt mig att trycka till ordentligt så skulle hela huvudet komma och ja då kom hela bebis!

Jag fick beröm hela tiden, hur fint och lugnt jag skötte det och man såg sen på deras blickar hur fantastiskt fint det tyckte att det gått, de hade nästan inga ord utan bara log och den känslan stärker verkligen och man känner att man gjort något bra och fantastiskt!

När jag får upp henne på bröstet ser jag en väldigt mörk, stor och knubbig bebis, hur vacker och perfekt som helst! Men just att hon var så mörk!!! Göran är ju mörkhårig och har bruna ögon (han är svensk/tysk om det har betydelse) och Jonna (barn nr 2) var också mörk när hon föddes men med mindre hår. Hon har idag mellanbrunt hår och mörka bruna ögon men hon är också den enda av alla syskon (hittills) som har det, resten är relativt ljusa/blonda med blå ögon. 

 

Vi pratade bara härom veckan om att det skulle väl vara attan om vi bara skulle kunna få till en enda mörk med bruna ögon!!! Vi hade till och med nästan gett upp hoppet om det... Så när jag fick upp henne på bröstet så blev det ännu mer overkligt och speciellt att se denna nästan svarta kalufs och fina ansikte med mörka ögonbryn och fransar. 

 

Tiden hon föddes på blev alltså: 19 november 2014 klockan 15.28 (en knapp timma från att vi kom in) och hon vägde 4180g och var 54,5 cm lång! Mellan 500-1100g tyngre än sina syskon och 2,5-6 cm längre. Hon är alltså med råge den som varit störst av sina syskon och moderkakan vägde över 600g. 

Huvudet var dock 36 cm, ungefär som övriga syskon så jag kan inte säga att jag tyckte att hon var jobbigare än de andra att föda ut. 

 

Jag måste även säga att min ångest inför förlossningen var helt onödig, det gjorde inte så ont som jag inbillade mig att det gjort innan och värkarna kändes ganska mesiga i jämförelse med vad jag minns. 

Det finns både för och nackdelar med att veta precis vad man har att vänta och vad som ska ske, att man känner precis vad kroppen går igenom och att man har sån koll på allt runt omkring trots att man är så fokuserad på det man gör. Så var det absolut inte med de två första, då var man bara inne i sin egen bubbla och hade inte så stor koll på vad kroppen gjorde utan man bara fokuserade och följde med, visste inte vad som väntade nästa minut osv.

 

Hon var väldigt vaken när hon kom ut, hon var till och med vaken innan hon kom ut, hon låg där inne i magen och buffade ända in i det sista, annars brukar bebisen vara ganska stilla och sova sig igenom förlossningen, men inte Lilly. Hon hade även bråttom med att bajsa direkt när hon kommit ut och sen kissade hon ordentligt på min mage.

Göran hade roligt åt en stor klick med fosterfett som spratt iväg och landade bredvid mitt ben i samband med att jag krystade ut henne, jag hann aldrig se den själv men det hela lät lite komiskt!

 

Hon var som sagt väldigt vaken och letade hela tiden på sina händer efter något att suga på, hon var säkerligen hungrig men jag ville få ut moderkakan och ha allt helt klart innan jag lade henne så hon fick amma.

När jag äntligen lade henne vid bröstet så högg hon direkt efter vårtan och började suga, barnmorskan skrattade och sa att hon var nog rätt hungrig!

 

Jag ammade henne på båda brösten under tiden som vi fikade och sen kom barnmorskan in och vägde, mätte, tog temp och klädde på henne. Göran fick sen hålla henne och mysa lite under tiden som jag gick och duschade, sen klädde jag på mig och vi meddelade att vi var redo att flytta till ett rum på BB.

 

Barnmorskan kom och klämde lite till på min mage för att se så jag inte blödde för mycket, när man fött så många barn som jag så måste de hålla lite extra koll då livmodern blir skörare och risken finns att den inte drar ihop sig som den ska och att det kan blöda mycket men allt såg bra ut. Jag fick order om att hålla extra koll och säga till direkt om jag fick ont eller om jag tyckte det blödde med än vad det brukar göra efteråt.

 

Jag såg till att få medicin mot eftervärkarna ganska direkt efter hon kommit ut och sen var de snälla och försåg mig med tabletter för resten av dagen och natten så att det fanns på plats när det var dags att ta. Eftervärkarna blir ju bara värre och värre för varje barn man föder, nästan så att de faktiskt känns värre än att föda barn, när barnet väl är ute så förväntar man sig att smärtan ska vara borta och att det inte ska behöva göra mer ont. med Casper kände jag inte av eftervärkarna alls, visste inte ens att det fanns något som hette så och efter Jonna eller om det var Meja så kom de som en chock! När jag satt och ammade så fick jag plötsligt jätte ont, det gjorde så ont  att jag mådde illa, jag var tvungen att be Göran ta bebis så jag inte skulle kräkas på den. Då fick jag reda på vad eftervärkar var!

 

Jag stannade kvar på BB i två dygn som jag brukar göra, lika bra att vänta med att åka hem tills både läkarkontrollen och PKU provet är taget.

 

❤️