Mamman och de 12 trollungarna

 Onsdagen den 27 januari vaknade vi som vanligt, klev upp och gjorde frukost. När jag varit på toaletten och skulle torka mig så var det massor av slem, slemproppen hade börjat lossna.

När jag kom tillbak till köket så sa jag att nu blev det lite spännande! Göran konstaterade att bebis kommer inom en vecka.

Under dagen hade jag sen lite sammandragningar/förvärkar, blev lite mer allterfersom dagen gick men ändå inget som jag riktigt kunde räkna som att det var igång. När jag stod i köket och tog reda på det sista efter middagen så kände jag av det ännu lite till men så kan det ju bli närmare kvällen.

 

Det var Görans tur att sitta med Lilly och Theo, Casper satt vid datorn och jag placerade mig i soffan, Göran tyckte att jag skulle sitta/ligga i sängen istället ifall vattnet skulle gå eller så men det skulle ju inte hända än på länge så jag satte mig på en av fällarna i soffan.

Precis när Göran kommer ut från rummet så får jag en värk, en riktig värk, inte jätte ond men den kändes och jag tänkte att vi kanske borde ringa förlossningen och rådfråga ifall att det är dags...? Men precis när värken skulle avta så gick vattnet!!! "Oj jävlar! Vattnet gick!!!" var det första jag fick ur mig, helt chockad.

 

Casper sprang till badrummet efter handdukar och Göran hjälpte mig upp från att halvligga i soffan och ner på golvet. Fällen var ju såklart blöt men eftersom det är skinn så gick det inte igenom, Casper tyckte det luktade illa i rummet av fostervattnet, det har ju en steril doft. Vi bad honom att skölja av fällen som Göran hängt på badkarskanten, med kallt vatten, under tiden så ringde jag förlossningen. Klockan var nu ganska precis 19.00

 

Barnmorskan som jag pratade med ville att vi skulle ringa ambulans för säkerhets skull så när vi lade på så fick Göran ringa ambulansen så jag kunde försöka slappna av, jag blev ju lite halvt panikslagen.

Göran ringde även till svärmor som fick komma över.

 

Anledningen till varför jag lade mig på golvet var att huvudet på bebisen fortfarande låg väldigt högt och rörligt så om jag skulle stå upp finns risken att navalesträngen åker ner före bebis och då kan det bli problem.

 

I alla fall så låg jag där på golvet, ambulansen var påväg och jag var jätte nervös över att värkarna skulle börja komma men tack och lov så var det lugnt. Min första tanke när vattnet gick var att "jaha, nu kommer jag att föda snart, här hemma!" Det har ju alltid gått så fort när vattnet väl gått och även om jag inte haft så ont under dagen så kanske det hänt saker där nere.

 

 Ambulansen kom och jag fick lägga mig på deras bår innan de bar ut mig och lastade in mig i ambulansen, de hade lagt en filt på båren som de svepte runt mig och sen lade Susanne (svärmor) på mig min fleecejacka och någon tog på mina tjockstrumpor.

Vi bestämde att Göran inte skulle komma efter direkt utan det var bättre att han var hemma med barnen eftersom Lilly var skul och sov oroligt, i alla fall tills vi kommit in och fått reda på läget, kanske vi inte ens skulle hinna in innan det var klart!? Men vet ju aldrig...

 

Resan gick bra, några värkar här och var men inga starka, vi kom in vid 21.00 tiden och jag fick ett rum direkt.

Jag bytte säng och de satte en kurva och undersökte, det var mjukt, öppen ca 3 cm (om jag minns rätt) men det gick att töja mer, någon cm var kvar av tappen.

Jag fick gå på toaletten och kissa och samtidigt lämna ett urinprov. 

Apparaterna på magen var nya, de hade fått in dem tidigare samma vecka och var trådlösa så nu kunde jag gå runt med dem och ändå hålla koll på bebis puls och värkarbetet.

 

Jag ringde Göran och sa att allt var lugnt, han frågade om han skulle komma in och en del av mig ville att han skulle komma men samtidigt så var både Lilly och Theo oroliga och vaknade från och till så det var bättre att han stannade hemma.

 

Jag förderv nästkommande timmar med att gå runt på rummet, barnmorskan kom in så och då och kollade till mig, värkarna kom väldigt sällan och var väldigt svaga. Jag fick en smörgås, satte mig på sängen och vilade och läste tidiningar en stund. 

Barnmorskan ville inte undersöka igen förrän det kändes som att värkarna hade börjat komma igång mer, ingen mening för då blir man bara besviken om det ändå inte hänt så mycket och för mig kändes det lugnt. 

Klockan var ju sent, runt 00.00 och jag tänkte att jag kan ju inte gå och tjura på där hela natten, det är bättre att jag försöker sova. 

Vid 03.30 fick jag lite fika igen, värkarna hade inte ökat och jag sov en stund till.

 

Framåt morgonen så pratade jag med Göran, han hade precsi skickat barnen på skolan och skulle nu göra klar barnen för dagis och sen skulle Susanne komma dit och ta hand om Lilly tillsammans med Jonna och han skulle komma in <3, det kändes jätte skönt! 

 

Vid 07.00 gick min barnmorska E hem och jag fick en ny M, hon var jätte trevlig, hade jobbat i 30 år som barnmorska och kändes väldigt rak och trygg. Hon berättade precis hur hon tänkte att hon skulle förlösa mig när det väl var dags och det kändes toppen!

Hon berättade att om inget hände så skulle hon sätta ett litet dropp för att skjutsa igång värkarna och det hade jag innan skrivit med en vän om så det kändes helt ok även om jag hade tänkt att jag ville ha en så naturlig förlossning som möjligt precis som de andra, men jag hade ju ingen lust att gå och vänta i evigheter på värkarna heller... sen måste man ju ha i tanke att vattnet faktiskt gått och då får det ju inte gå för lång tid heller, men bara barnet kommer ner och börjar trycka på så skulle det ju gå undan.

 

Strax innan Göran kom vid 11.00 tiden satte hon droppet, nål hade de redan satt för säkerhets skull. Jag hade legat och vilat i ca 2 timmar, passat på medan jag kunde och hoppades på att kroppen kunde slappna av och komma igång nu när Göran skulle komma in. Det var så skönt när jag hörde honom komma gående!

 

Jag hade nu i samband med att droppet sattes blivit tillsagd att ligga i sängen, inte kliva upp eftersom han fortfarande låg högt. 

Det var mycket att göra denna dag som för övrigt var den 28 januari och Görans födelsedag!!! Så min barnmorska var tvungen att springa ifrån då och då men hon informerade mig om och var tydlig med att hon hade full koll på mig och såg till att när hon inte fanns i närheten så fanns andra som hade hand om mig och en av dem var min favorit, hon har förlöst mig några gånger och även gjort ultraljud en gång.

 

Timmarna gick, vi pratade och värkarna började komma igång, barnmorskan var iväg med en mamma på snitt och vi väntade som sagt på att hon skulle komma tillbaka, jag ville att hon skulle känna och kolla läget där nere nu när värkarna börjat ta i lite mer så jag visste ungefär vart vi var i arbetet. Under tiden kom de andra barnmorskorna in med jämna mellanrum och jag fick en av gångerna gå och kissa. De hade satt en "scalp" (en elektråd som de sätter fast på bebis huvud för att kunna ha bästa koll på hjärtljuden) tidigare på morgonen men nu hade den lossnat då han rört sig så mycket.

 

Barnmorskan M kom tillbaka och tänkte först vänta med att känna men eftersom jag gärna ville ha det gjort direkt så gjorde hon det utan problem och tur var väl det!!! Hon kände och sen blev det cirkus! När hon stoppade stoppade dit fingrarna för att känna så var det där en liten hand som grep tag om hennes finger, han hade alltså ena handen ovanför huvudet och det kan bli ganska trångt på vägen ut då.

Det kallades snabbt in 2 barnmorskor till och säkert någon sköterska, jag fick brikanyl för att stoppa värkarna och droppet stängdes av. Läkare tillkallades och en ultraljudsapparat rullades in. 

De tog prover inför ett eventuellt kejsarsnitt och jag blev informerad att jag i så fall skulle få ryggbedövning.

 

De hade satt en pulsmätare på mitt finger och Göran kunde läsa att jag blev smått nervös då pulsen ökade direkt när kejsarsnitt nämndes men jag kände mig inte rädd eller orolig men blev så klart ändå lite nervös och lika chockad som dem.

Det "roliga" i det hela var att jag sagt till Göran att det kändes som att han var där nere vid livmodertappen och boxade runt under värkarna och emellan också, han var väldigt livlig och rörde sig konstant där ett tag. Hade ju inte i min vildaste fantasi trott att det var så att han faktiskt var där med handen...

 

Brikanylen gjorde också att min puls gick upp ännu mer en kort stund sefteråt då den framkallar hjärtklappning.

Läkaren kom upp, hon kände först och kikade sen med ultraljud. Strax innan hon kom så tappade de mig på urin då jag inte kunde kissa liggande, kändes helt fel så det gick bara inte trts att jag försökte. Barnmorskan M hade fått en ide om att det var lättare för bebis att flytta handen om blåsan var tömd och jag hade närmare 200ml urin i blåsan!

 

Det beslutades snabbt att läkaren skulle föröka hjälpa bebis att flytta handen, han låg fortfarande högt och med huvudet lite på sned.

Det som hände strax efteråt var nog bland det smärtsammaste jag varit med om! När hon var där nere med handen och grävde, puttade och rumstrerade för att flytta på den lilla handen, det här var enda chansen de hade att försöka undvika snitt.

De fick ge mig lite extra brikanyl då magen fortfarande ville bli hård och värkarna börjat igen och så lutade de sängen i max läge bakåt (lite lägre än rakt). Barnmorskan höll mitt ena ben och gav det stöd och jag låg där och flåsade mig igenom smärtan med händerna över ansiktet emellan gångerna som jag kikade bort på min älskling som stod och såg på utan att kunna hjälpa <3. Men jag var inte alls arg på dem, det var ju vår enda chans och trots att de sa att jag skulle säga till om jag behövde en paus så kände jag bara att det var lika bra att de körde på bara. De berömde mig hela tiden och sa att jag var otroligt duktig och att de visste hur fruktansvärt ont det gjorde och de orden hjälpte massor.

 

Efter något som kändes minst 20 minuter (kanske 10 minuter i verklig tid) så lyckades de flytta handen!!! Nu hade han den mot sin kind. 

Vi var alla lättade och de sa åt mig att inte röra mig ur fläcken och sen ökade de på droppet på max (80ml/timme, innan hade de 12ml).

Värarna satte igång och det var ca 1 minut mellan varje, jag kände hur de ökade i styrka men var absolut hanterbara och allteftersom värkarna kom så sänkte de droppet. Barnmorskan M stannade ho smig hela tiden och kände var 5:e minut så att handen inte glidit tillbaka.

 

Här någon stans så kom en ny barnmorska in, minns inte ens hennes namn... hon fick information om läget och hur min "resa" hade varit och vad som skulle göras, jag förstod där någon stans att hon skulle ta över, först trodde jag bara att hon skulle vara med och hjälpa till... men det var som sagt 10 födslar denna dag och de flesta inom loppet av några timmar.

I alla fall så tog hon över då M var tvungen att springa iväg...

 

Den nya barnmorskan kändes stressad och nervig redan från början men nu när allt var igång och jag kände hur det närmade sig målet och jag mest ville ha det överstökat så gillade jag bara läget, tog en värk i taget och kände hur vi kom närmare målet att få se vår efterlängtade lille son.

Jag kände hur jag måste ha sett aldeles tom ut där jag låg, Göran stod en bit ifrån för att inte vara ivägen då de höll koll på apparaten och barnmorskan satt på kanten av nedre delen av sängen för att kunna känna då och då och gärna under en värk.

Ganska snart så var huvudet nere och fixerat, då säger barnmorskan "Jag tror egentligen inte att vi behöver vara med dig här hela tiden nu när huvudet är fixerat"... Jag svarade förvånat "Fast det kan ju gå fort!". I vilket fall så stannade hon och på 30 minuter öppnade jag mig 4 cm vilket hon lät väldigt förvånad över när hon upptäckte det...

De sista värkarna innan krystvärkarna kom var ganska jobbiga då det fortfarande var en envis kant kvar på livmodern som bebisens huvud stötte emot vid varje värk men inte riktigt kom igenom. Jag krystade lite föriktigt dessa värkar trots att det inte riktigt var dags ännu men det var skönare än att bara känna värken komma och gå då de nu var som intensivast. Hon var där med handen och förökte tvunga bort kanten under värkarna, i alla fall de värkar som hon höll koll på att jag hade... hon var fortfarande stressad och sprang upp och ut och kom på saker hon plötsligt skulle göra lite då och då, tur att jag kände att jag hade kontroll på vad min kropp höll på med!

Precis innan huvudet kom förbi kanten så fick jag ändra ställning, jag låh på sidan med benet uppe på ett stöd men när jag tog i och skulle krysta så ilade det liksom i ljumsken och ju mer jag tog i desto mer ilade det och det gick ju inte... Jag fick sätta foten vid rumpan, fortfarande liggande på sidan och hon höll om mit ben och kunde på samma gång komma åt kanten bättre och rätt som det var så var huvudet förbi och hon lade tillbaka mitt ben på stödet och nu... nu började krystandet. 

Så otroligt skönt att känna att det snart skulle vara över! Och oj så skönt det var när jag kände bebisen glida ut, allt bara släppte och ingen smärta fanns kvar, underbart!!! Klockan var nu 16.02 och han var äntligen här!!!

 

 

 

Nu kände jag mig lugn och fylld av liv och glädje igen, fick upp honom på bröstet och kände att det här klarade vi bra! Han hade mått bra i magen hela tiden, fin puls och inte stressad och det kändes otroligt skönt det också.

 

Tyvärr så förblev denna känsla inte så långvarig då jag upptäckte att barnmorskan fortfarande var lika stressad... sköterskan som hon hade med sig däremot var lugn som en filbunke och det kändes bra.

De gav mig sprutan med lovmodersammandragande, gav bebis K-vitamin och sen trodde jag att vi kunde ta det lite lugnt men direkt så började hon att gräva fram navelsträngen efter att de fått torka bort lite slem från bebisens mun, han rosslade lite eftersom han inte skrek ordentligt innan han fick sprutan.

Allt gick så snabbt att jag inte hann med, navelsträngen klipptes och direkt började hon dra och se ifall moderkakan släppt... lite tidigt tyckte jag men hann inte tänka så mycket på att protestera tyvärr.

 

Med Ninni så lossnade inte moderkakan direkt men de kände bara föriktigt och avvaktade, kände igen efter en stund och när det gått 30 minuter ringde de efter läkare som fick komma och göra en bedömning men aldrig att de slet och drog och var stressad som nu.

Den gången så bestämde jag mig för att jag måste slappna av riktigt så den får lossna, låg och hade frossa så att jag hoppade på britsen och när lakaren kom och jag slappnade av så lossnade den direkt utan problem, den var ute efter 45 min.

Men nu, det fanns ingen hejd på henne, hon bad sköterskan trycka på min mage samtidigt som jag skulle krysta och hon drig så jag hörde att handskarna gnisslade mot navelsträngen och då blev hon förvånad när den kom ut trasig!!! Bara halva moderkakan följde med ut och det kändes ju inte direkt lugnande att höra...

Någonstans där sa hon också att jag kunde ju amma för det brukar hjälpa men hur skulle jag kunna amma en lealös nyfödd liten bebis liggand näst intill helt plant!? Och i den stressen!?

 

Nu tillkallades läkare, han var mycket lugn och föriktig även om han fick ta i för att frösöka få tag på det sista av moderkakan som fortfarande var inne i livmodern... han sa att vi skulle avvakta lite och se om det kom ut efter några minuter så sköterskan stod vid mig och klämde då och då på magen för att hålla koll så jag inte började blöda. Jag sa till henne att det kändes som att barnmorskan hade för bråttom och fick intrycket av att hon höll med att lite för bråttom hade hon haft.

Men rätt snart så började det sippra ut blod och de konstaterade att jag börjat blöda... konstigt va!?!!! Läkaren kom snabbt in igen, tror han kände en extra gång men sen hämtades snabbt en sång så jag fick åka ner till operation. Göran fick ta prinsen under tiden och det kändes tryggt och jag gladdes med honom att de skulle få en mysig och speciell stund under tiden jag vara borta.

 

Jag sa till barnmorskan i hissen att jag tyckte hon haft för bråttom, "Ja men man ska ju vara på och få ut den, inom 30 minuter ska den vara ute". Mest troligt är dessa riktlinjer eftersom livmodern inte ska hinna dra ihop sig för snabbt men med tanke på antalet förlossningar jag har bakom mig så kanske min livmoder jobbar lite långsammare och därav kan man ta det lite lugnare, det har ju gått så bra alla andra gånger och då har de tagit det lugnare.

 

I alla fall, vi kom in på operation, möttes av läkaren som undersökt mig och en hel hög med annan härlig och trevlig personal som tog väl hand om mig, informerade lugnt och med glada miner vad som skulle göras osv... Kände mig jätte trygg och lugn.

Läkaren som undersökt mig på förlossningen kände en sista gång för att se om han fick ut det sista men han nådde inte riktigt.

Jag var rätt trött och när de sa godnatt så var det en så skön känsla att få somna. När vi rullade in var klockan strax innan 17.00 och när de väckte mig var klockan ca 17.17, de berättade att allt gått bra, frågade hur jag mådde och jag ställde några frågor som de snällt svarade på.

Jag började ganska snabbt få ont i magen och bad om smärtstillande och de var snabbt där med lite morfin, det brjade sticka lite smått i huvudet och smärtan försvann. Fick reda på i efterhand när jag frågade att jag fått en extra stark livmodersammandragande medicin efter op så att de säkrare kan garantera att jag inte fortsätter blöda och av den vet jag att man kan få riktigt ont.

 

Jag fick ligga på uppvaket i ca 1 timma för att det skulle se att jag inte började må illa eller att blodtrycket skulle sticka iväg, ganska skönt att ligga där under värmetäcket och dåsa till lite då och då, jag visste ju att bebis hade det bra med sin underbara pappa <3.

 

När jag kom upp på rummet satt han där med honom i famnen inlindad i ett litet täcke, vi skulle få dela rum med ett annat par och jag kände igen den pappan direkt men kunde inte placera men ganska snabbt förstod jag vem det var och Göran känner honom sen innan, skönt att de kunnat sitta och prata under tiden jag var borta.

 

Vi fick vårt fika. 

 

Är väldigt glad såhär i efterhand att jag fick dela rum, mycket bättre än att vara ensam och ett stort plus var ju att de var väldigt trevliga! Hoppas att de tyckte ungefär lika om mig, vem vet, de kanske inte ville annat än att bli av med mig!? ;P... men det tror jag inte, hoppas inte det i alla fall, man brukar ju kunna få en känsla och den känslan som jag fick var bara bra.

 

Göran åkte så småningom hem, trött som en gnu då han inte sovit något natten innan, men han lovade att han skulle försöka sova kommande natt.

 

Om jag nu ska summera denna förlossning så är jag trots allt mycket nöjd, först var det dryg väntan och sen när det äntligen hände något så blev det rena cirkusen... men är som sagt nöjd ända fram tills att den sista barnmorskan tog över, hon gjorde ju sitt jobb och hjälpte mig så gott hon kunde men hon borde ha kunnat jobba proffsigare och inte varit så stressad även om hon precis blivit inringd och sen det där med moderkakan, det var en ren KATASTROF!!! Så får det absolut inte gå till och det har jag meddelat både henne och min barnmorska M som kom och pratade med mig om det hela dagen efter när jag låg på BB och jag tror faktiskt att hon var lite ledsen över att hon varit tvungen att lämna mig där på slutet, men jag klandrar henne inte.

 

Göran har bestämt sagt att kommer den sista barnmorskan så mycket som i närheten om ska ha fler så ska han tala om för henne att vi vill byta på stört!

 

Jag hade en tid innan förlossningen funderat i banorna om att jag skulle skippa den livmodersammandragande medicinen helt och låta kroppen sköta det hela själv på naturlig väg så långt det går men tänkte ändå om på slutet och bestämde mig för att ta den. MEN hade i alla fall tänkt att man inte skulle stressa med att klippa navelsträngen förrän moderkakan var ute och allt detta skulle i alla fall ske utan stress men ja som ni läst så blev det inte så heller...

 

Vi mår i alla fall efter omständigheterna jätte bra och jag är inte speciellt avskräckt och skulle nog kunna göra om det igen, inte samma förlossning helst utan en till som förhoppningsvis inte inkluderar små händer som är ivägen eller stressade barnmorskor utan en förlossning som är som någon av mina första 9.

 

Vi åkte hem på lördag eftermiddag och har bara tagit det lugnt och myst, lillebror hade lite svårt att sova när vi var på bb, han åt mest hela tiden och sov bara korta stunder, inte heller vad jag är van men vill han äta så måste han ju få det. Den sömnen kan man säga att han tagit igen nu :)