Mamman och de 12 trollungarna

Idag (22 November klockan 22.30 när jag börjar skriva detta) är det 3 veckor sen Noah kom till oss, den 1 November 2019 klockan 18.00. Han föddes i vecka 42+0 vilket innebär att jag gick 15 dagar över tiden, det längsta jag någonsin gått över och så långt som man som längst egentligen får gå. 

Egentligen tyckte jag inte att det var så jobbigt att vara gravid länge utan det som var mest jobbigt var att inte veta och att vänta på när han egentligen skulle komma, sen blir man ju såklart lite orolig när det går så pass länge och man vet att moderkakan åldras snabbt mot slutet av en graviditet och funktionen minskar och innebär en risk för barnets liv.

 

I alla fall, fredag den 1 November, på dag 15 efter beräknad förlossning (som var den 17 Oktober) skulle vi befinna oss inne på förlossningen klockan 08.00 för bedömnig. Jag var så gott som säker på att vi inte skulle bli hemskickade eftersom barnmorskan vid senaste besöket sa att allt var mjult och moget när hon undersökte, så jag trodde själv att kropen var redo för en ev igångsättning. Igångsättning var ju egentligen inget jag ville att vi skulle behöva ta till men det finns ju flera sätt att göra det på och som sagt så behövde ju bebis få komma ut, så jag hade i alla fall packat med mig allt jag ansåg att jag skulle behöva för förlossning och efterkommande tid på BB.

 

När vi kom in möttes vi av en barnmorska som jag inte minns vad hon hette, vi fick sitta ner under tiden som hon gick och informerade dina kollegor att vi var där. 

Ganska snabbt eller mer på en gång så kom Monica ut till oss, hörde henne säga till de andra att hon kunde ta emot oss.  Monica har jag träffat många gånger tidigare, hon har både gjort ultraljud, förlöst och varit med i bakgrunden av någon förlossning, hon är nog min absoluta favorit! Monica är lugn, rak, bra på att informera och prata, hon lyssnar och är en väldigt varm och fin människa.

 

Vi gick in i intagningsrummet, jag fick gå och kissa och sen ligga ner på sängen där de satte en kurva på magen för att läsa av bebisens hjärta och även aktiviteten i eventuella värkar. Den skulle sitta i ca 20 min sa hon men det blev en stund längre, viket inte gjorde något, vi hade ingen brådska och det är ju förståeligt att de har fler patienter att ta hand om. Det föddes totalt 6 barn det dygnet. 

Måste också nämna att jag där och då fortfarande hade en förfärlig hosta som jag då hade haft i minst 3 veckor, hostade natt som dag men mer när jag låg ner och som mest på natten, då var det hemskt. Varje gång som jag hostade så registrerades det som toppen på en värk men det gick väldigt lätt att urskilja vad som var värk och vad som var hosta som tur var.

 

Efter kurvan, som såg bra ut, var det dags för undersökning och nu hade hon en student med sig, först undersökte Monica och sen studenten, de pratade om vad de hade känt och jag fick sen sammanfattingen att det fortfarande var ca 1,5 cm kvar av livmodertappen men att den var väldigt mjuk och jag var öppen ca 4 cm om man töjde. Detta i sin tur innebar att de ansåg att jag var redo för en förlossning och nu var det bara tillvägagångssättet för att få den att starta som skulle diskuteras.

Alternativen var att sätta dropp först för att få igång värkarna och sen ta vattnet och sätta en skalpelektrod på barnets huvud, eller att ta vattnet först och se om värkarna kom igång av sig själv. Jag bestämde att vi skulle ta vattnet först för att se vad som hände, jag ville helst slippa dropp så länge som det gick och försöka få det att starta så naturligt som möjligt.

 

Klockan 11.00 hade vi fått ett rum och Monica hade tillsammans med "överbarnmorska" (heter det ens så!?) tagit hål på fosterhinnan, dock bara gjort "pyspunka" som hon sa, de ville inte att det skulle gå för fort och att kanske en navelsträng kom emellan, eller en hand som med Louie, för bebis låg även denna gång väldigt högt upp. Monica petade hål på hinnan under tiden som den andra barnmorskan höll ganska hårt om magen för att bebis skulle ligga stilla och inte flytta sig.

Jag fick sen ligga stilla på sängen tills 13.45 ca, jag tror det var så, Monica kom in då och då och kollade läget, men det hände inget mer än att jag fick lite kraftigare sammandragningar som inte alls gjorde ont. Hon meddelade att klockan 13.00 skulle nästa barnmorska ta över för då skulle hon själv in på BB och jobba ett pass/shift och hon skulle välja barnmorska som skulle ta över med omsorg, jag hade varit tydlig med att skriva i förlossningsbrevet att jag ville ha en trygg barnmorska.

 

Klockan tickade som sagt på och ca 13.45 kom Catherine in, en relativt ung barnmorska men som ändå kändes just trygg och erfaren, hon var väldigt glad och vänlig, skojade och var lättsam samtidigt som hon verligen hade båda fötterna på jorden.

Hon bestämde ganska snabbt att hon skulle göra hålet på fosterhinnan större och så skulle jag få komma upp och stå, gå på toaletten och kissa fick jag också. Hon hade under större delen av tiden kontakt med Monica som bara jobbade på avdelningen bredvid. 

Vattnet kom i omgångar i samband med värkar, som jag fortfarande knappt kände av och jag fick byta binda några gånger då de blev dyngsura. Barnmorksn var borta kortare stunder och kollade läget, när hon var inne hos oss så pratade vi lite om vad jag skrivit i brevet och det lät inte som att hon hade några problem med mina önskemål utan vi var överens att försöka följa dem så gott det gick utan att det skulle innebära någon risk för vare sig mig eller bebis. 

 

Mina önskemål var:

* En så naturlig förlossning som möjligt

* Inget dropp (om inte nödvändigt)

* Ingen skalpelektrod

* Eventuellt stå på knä och föde och då också hjälpa till att ta emot bebis själv.

* Inget blodprov på navelsträngen

* Inget livmodersammandragande (Oxytocin)

* Ingen avnavling förrän navelsträngen är helt vit och slapp

* Helst föda ut moderkakan innan man klipper navelsträngen

* Ingen stress eller hets

Och allt detta i den mån det är möjligt utan att ta stora risker, men just att inte göra ala dessa saker i förebyggande utan bara om det blir nödvändigt för min och bebis hälsa.

 

Klockan 15.00 var hon tillbaka till oss efter en stund borta, jag hade lite värkar, kanske lite mer än innan de släppte på vattnet men fortfarande inga regelbundna eller speciellt starka, jag kände inte ens när jag hade någon utan var tungen att kika på skärmen där man såg via apparaterna jag hade kopplade på magen. Magen blev ju hård men det kändes knappt och gjorde absolut inte det minsta ont. 

Hon var i alla fall ganska rakt på sak och sa att hon tyckte att vi skulle pröva sätta lite dropp bara för att få igång värkarna och sen förhoppningsvis kunna ta bort det helt sen när kroppen troligen fattat galoppen och skötte det hela själv. Jag svarade innan hon ens försökt övertala mig att det var okej, jag hade precis innan sagt till Göran att det kanske var lika bra att sätta lite dropp för annars visste vi ju inte hur länge vi skulle behöva vänta på värkarna och som sagt så ville vi inte utsätta babis för någon fara i och med att moderkakan sjöng på sista versen också.

 

Hon satte in infart i handen och kopplade sen på droppet, satte det lågt på 20 (är osäker på i vilka enheter de mäter) och så lämnade hon oss själva. Redan efter några minuter kom värkarna igång och de kändes betydligt mer än innan och kom ganska tätt, droppet gav alltså resultat även om de bara gav lite och det kändes hoppfullt! Göran hämtade ett gåbord till mig och där stod vi tillsammans och tog oss igenom värkarna. Jag var ju som vanligt rädd och hade ångest över det onda som skulle komma, ångest över att inte kunna hantera smärtan och att tappa kontrollen. Jag vet att han tycker att jag är lite "fjantig" då det aldrig hänt att jag tapat kontrollen tidigare, att jag alltid föreställer mig det värre än vad det är och blir men där och då så var han bara stöttande och tröstande, gav mig en massa trygghet och jag kände mig både lugn och laddad. När värkarna kom höll jag hans hand och borrade in näsan i hans kind för att kunna andas in hans doft, min alldeles egna snuttefilt <3. Han nämnde att det var tur att jag i alla fall hade en bra andedräkt och så skrattade vi, innan han fortsatte stryka mig på ryggen och gosa med mig där jag stod och andades igenom mina värkar. 

Förutom hårborste så testade jag även att sitta på en pilatesboll, det gick bra när värkarna inte var så kraftiga men senare när de tog i lite mer och jag hängde mot sängen så blev det lite trångt för bebis, så gåvobrevet kändes bättre. 

 

Göran brukar oftast under förlossningarna vara ganska avvaktande, sitta i fåtöljen med telefonen och spela lite samtidigt som vi pratar mellan värkarna. Men eftersom detta var sista gången (förmodligen) som vi får uppleva en förlossning tillsammans, när vårt sista barn föds, så kändes det som att vi båda verkligen tog vara på tiden och gjorde det till något lite extra speciellt, i alla fall kände jag det så.

Efter max 20-30 minuter kom Catherina in igen och sa "är det här som det gör lite ont!?" med ett leende på läpparna och jag tror hon precis svalde sista tuggan på en smörgås eller liknande, väldigt avslappnande och härligt kändes det i alla fall när hon kom in till oss, extra glad för att droppet gav så bra resultat. 

Hon tyckte dock 

att värkarna kom lite för tätt och sänkte droppet till 10 enheter och sa att vi vill ju inte stressa ut barnet. Hon och en annan tjej började förbereda med att plocka fram saker inför själva födseln och när de var klara så gick de iväg och vi blev kvar själva och fortsatte att ta oss igenom värkarna som blev allt mer intensiva, inte så långa men kraftiga och det kändes bra. 

 

Jag hade droppet i sammanlagt 2 timmar, de tog bort det vid 17.00, innan dess han barnmorskan undersöka mig och konstaterade att jag var ca 6 cm öppen men att det nästan var mer öppet vid den inre modermunnen vilket var bra, bebis låg fortfarande högt upp men hjärtljud och allt såg bra ut.

Jag fick in lite äpplejuice och vatten med jämna mellanrum som Göran assisterade med så jag fick i mig lite då och då, en av sköterskorna som var in med en bricka var ganska märklig... hon kom in med brickan mitt i en värk men ställde sig ändå och höll fram brickan framför mig precis som att hon trodde att jag skulle ta ett glas och dricka även fastän jag var i fullt koncentration och fokus på att andas igenom något som gjorde väldigt ont!... säkert inte hennes mening men så här i efterhand känns det väldigt knäppt och komiskt.

När de tagit bort droppet vid 17.00 så var jag 8 cm öppen, timman som följde så minns jag inte allt helt i detalj eller tidsmässigt för allt gick som ganska snabbt. Värkarna var som sagt ganska kraftiga och jag minns att jag tänkte att det var bra att de inte var längre än de var. Hon undersökte mig ganska ofta mot slutet och öven innan den sista timman, höll kvar och kände under värkarna för att se att allt kändes och såg bra ut, berömde mig för hur jagslappnade av och var tung i kroppen och lät värkarna göra sitt.

Jag började känna att jag ville lägga mig på sidan, det brände rätt bra i bäckenet av värkarna och jag kände hur kroppen gjorde sig redo för att värkarna skulle övergå till krystvärkar. 

Plötsligt blev bebis hjärtljud väldigt låga, de hade svårt att skilja hans från mina och hon sa att "Nu kommer jag sätta en skalpelektrod så vi kan se att han mår bra" hon bara konstaterade att det behövdes och jag hade inga invändningar, måste de för hans bästa så ska de så klart göra det och jag visste ju att hon bara skulle göra det om hon verkligen behövde. Hjärtljuden fortsatte att vara låga och jag fick ställa mig på alla fyra för att ge mer plats i magen. Det tillkallades läkare för säkerhets skull och jag kände att de var lite oroligt men ändå underkontroll och absolut inget hysteriskt omkring mig, alla var fokuserade, lugna och sanasade. Hjärtljuden stabiliserade sig ganska snabbt och jag fick ligga på rygg en stund och alla slappnade av. 

 

När klockan var ca 17.30 ringde Göran till Jonna för att kontrollera om något behövdehandlas  inför frukosten nästa dag, sen ringde han Casper som fick åka ner på Tempo för att handla lite mjölk och bröd. Casper frågade hur det gick och Göran sa som det var att vi inte visste om det ev kanske behövdes ett snitt om inte härtljuden stabiliserade sig och efter ett kort samtal lade de på.

Efter det gick allt snabbt, jag tog några fler värkar som jag minns brände som attan i bäckenet och ryggen, jag lade mig sen på min högra sida, kände krystvärkarna byggas upp och sen var det äntligen dags! Den känslan, när man känner att det är dags att krysta, att veta att nu snart är det klart, att man kan hjälpa till och att smärtan ändrar form är så otroligt härlig.

Jag fick en mask med syrgas en stund innan, för att ge bebis lite extra syre i och med att bebis verkade lite stressad ett tag.

Göran kom runt på min sida, han tog med sig ett sånt stödben som man sätter på sängen, det hängde på väggen där han ändå skulle gå förbi. Jag andades i masken, så skönt att ha den att trycka mot ansiktet, brukar ju annars bli Görans hand som jag pressar mot ansiktet.

 

Under tiden som krystverkarna börjar och jag andas i masken, känner den sköna känslan att snart är han här!!! Ser, känner och hör jag hur Göran står vid mitt ben, assisterar barnmoskan, hjälper till och förmedlar när jag ska krysta och när jag ska vänta och pusta, hur han vinklar om benet när de ber om det för att ge mer plats åt bebis. Allt känns så bra, jag känner mig trygg, Göran får vara mer delaktig än han tidigare varit, han är lugn och känner sig också trygg, han har ju ändå varit med 11ggr tidigare! Det var en så häftig känsla och jag kände mig så stolt över både honom och mig själv, det kändes så självklart och att vi nu snart var i mål, att vi äntligen skulle få träffa honom, han som varit kvar i magen 15 dagar extra och gonat sig, nu snart skulle han vara hos oss!

Jag minns också att de frågade om jag ville vara med och ta emot, jag hade ju skrivit det i brevet, men jag kände just där och då att det skulle bli så krångligt där jag låg på sidan med masken i ansiktet, benet långt uppdraget så jag svarade bara nej och så kom nästa krystvärk.

Först kom huvudet ut och sen på nästa verk kom kroppen, han skrek direkt och de sa att han var lite blå men han återhämtade sig jätte snabbt. Det gick ju lite snabbt på slutet, för när jag började krysta så låg han fortfarande ovanför trängsta delen i bäckenet, så jag krystade ner och ut honom på totalt 8 min från att jag kände av första krystvärken.

Casper blev ganska förvånad när han fick meddelande av Göran att det var klart när han lite drygt 20 min tidigare pratat med honom i telefonen och fick reda på att det var ev prat om snitt.

 

Men i alla fall så klockan 18.00 föddes han och precis när jag fått upp honom på bröstet så kommer den underliga sköterskan från ingen stans och säger "Grattis! Blev det en flicka!?", jag menar egentligen inget illa men det var så komiskt att hon ännu en gång dök upp från ingen stans och det hon leende sa bara blev så fel på något vis, spontant kändes hon bara på fel plats, som att en städerska kommit fel. Hon var bara så gullig på något vis och lite vilsen men ändå så bekymmerslös och glad.

 

När han var ute så uppfylldes mina önskningar om att låta navelsträngen pulsera klart, de tog inget prov på den heller. Han fick k-vitamin sprutan som vi bestämt att vi ville ha enligt rutin men sen från ingen stans kom en jättegullig och hjälpsam barnmorska in och innan jag visste ordet av det så hade hon gett mig oxytocin i infarten som jag hade i handen. Jag såg henne komma med sprutan men man är ju lite seg direkt efter forlossningen så jag hann inte säga nej och var samtidigt osäker på om det var just oxytocin som den innehöll eller om det kunde vara något annat?

Jag såg reaktionen på Catherina när hon insåg vad som plötsligt hänt, såg paniken i ögonen.  Hon berättade senare att hon hunnit berätta för alla utom just hon som gav mig sprutan att vi skulle vänta med den. 

Men just under händelsen så var jag snabb att lugna henne och säga att det inte gjorde något, det var ju redan hänt och jag ville njuta av bebis

 

Även om det kändes som att det var många inne i rummet så var alla lugna och efter gratularioner så försvann de en efter en och till slut var det bara vi och Catherina kvar. Det var då hon bad om ursäkt för prutan, att hon varit nog att berätta för alla att vi skulle vänta med den, men att det bara var den yngre tjejen hon inte hunnit informera.

Hon höll lite koll på navelsträngen men lät den vara i fred, sa att det såg ut som att moderkakan höll på att lossna men drog inte i navelsträngen som de tidigare har gjort mer eller mindre, höll bara koll så att det inte började blöda. 

Jag hade ju som sagt hostan som jag drogs med under hela förlossningen, mellan värkarna och under värkarna, den gjorde sig påmind mest hela tiden och till sist så hostade jag även ut moderkakan. Plötsligt kom bara hostan från ingen stans, som den gjort  hela tiden och halva moderkakan kikade ut, vi skrattade och så fick jag krysta ut resten och när vi och navelsträngen var redo så fick jag äran att klippa. Göran vägrade trots att jag menade att han kunde klippa nu när det var sista bebisen men det är en princip som han håller på stenhårt, utan någon speciell anledning, men det är hans val.

 

Jag fick bedövningsgele där nere, Catherina kladdade på ganska mycket, aldrig fått det förut, bara när jag skulle sy 2 små stygn eftet Towe då jag hade en liten reva som inte ville sluta blöda. Hon förklarade att hon tycker det är ganska snällt att lägga på det också innan man ska undersöka för att se att allt der bra ut efteråt, då ska man inte behöva ha ont.

Det fanns en liten reva även denna gång så hon satte 2 stygn.

 

Noah hade mörkt hår, inte så mycket men mörkt, Göran tyckte han var lik Theo och jag tyckte Louie, han tog bröstet ganska snabbt när allt stök med undersökning och att sätta stygn var klart.

När han skulle vägas gissade vi båda på 3800g, Göran hade innan han kom ut gissat på 4400g men när han såg honom så ändrade han sig och gissade på samma som mig och vi var ju rätt nära eftersom han vägde 3770g.

 

Vi fortsatte amma, de klämde lite på magen och vi fick fika innan Göran runt 20.00 tiden lämnade oss för att åka hem till de andra barnen

Jag fick ett rum på BB och Catherina passade Noah under tiden som jag tog en varm dusch, passade på att duscha lite extra länge då det var så himla skönt och jag visste att det var rätt lugnt på avdelningen. 

Jag bad sen att få in middagen som de sparat undan åt mig, jag hade ingen lust att äta den mitt i värkarbete vid 16.30 tiden. 

Under tiden på BB kikade jag mycket på film, jag hade packat med mig min dator i fall att, kände nog på mig att det skulle bli lite långtråkigt. 

Jag tycker personligen att det blivit lite tråkigt på BB nu, för man får ta frukostbuffé i köket men ingen sitter där och äter, alla tar med sig till rummet. 

Både lunch och middag får man in på rummet vilket resulterar i att alla äter på rummet. Jag gick små promenader i korridoren då och då men man stötte nästan aldrig på någon, amma höll sig på sina rum. Tidigare så har jag alltid haft sällskap av någon när vi ätit i matsalen/köket, det har nästan varit höjdpunkterna. Därför är jag extra glad att jag faktiskt tog med datorn. 

Noah vill amma ofta och det är ju bara bra för då kommer ju mjölken igång snabbare, min hade kommit igång redan innan vi åkte hem efter 2 dygn, annars är det vanligt att det tar minst 3 dygn. 

Både Monica och Catherina kom in till mig på rummet någon gång under vistelsen på BB, vi pratade igenom förlossningen och min upplevelse. De ville veta om jag var nöjd med hur allt blev och hur jag tyckte att de bemött mina önskemål. 

Barnmorskan som av misstag gav mig oxytocinet var den sista som jag pratade med innan jag åkte hem, hon var den som tog PKU-provet. Hon bad om ursäkt att hon varit för snabb, att hon egentligen borde ha frågat då sprutan låg framme men oxytocinet inte var framdraget och förberett, hon lärde sig en läxa. 

Allt som allt var denna förlossning en bra upplevelse, de gjorde vad de kunde för att försöka uppfylla mina önskemål och vi hade bra kommunikation och tog beslut allteftersom förloppet fortskred, bestämde inget innan och gjorde inte saker i förebyggande syfte. 

Monica berättade att hon är glad att hon jobbar just i Östersund, där är det sällan stressigt på samma nivå som i storstäderna och man hinner för det mesta ta hand om alla blivande föräldrar på ett plan där man kan behandla förlossningarna individuellt och hinner följa och ta hänsyn till de flesta önskemål som föräldrarna har. 

Jag fick en riktigt fin sista förlossning, extra skönt med tanke på att det gick som det gjorde med Louies och Minnahs. Så glad att jag blev tilldelad just Monica och Catherina denna gång samtidigt som de båda var väldigt tydliga med att påpeka att de var väldigt glada att de fått vara med under min 12:e förlossning! Det var en ära för dem ❤️ och sånt värmer verkligen, gav dem båda en stor varm kram innan de gick. 

Låter som de var där samtidigt men hade individuella samtal med dem.