Mamman och de 12 trollungarna

Det är något som verkligen sitter i sen jag var liten och växte upp... morgontrötta männsikor som man får gå och tjaja på för att de ska komma upp ur sängen, samtidigt som man vill väcka lugnt och försiktigt så att personen/personerna i fråga inte blir på dåligt humör, men den kombinationen är inte så väldigt lätt...

 

Göran är en sån människa, han har aldrig varit en morgonmänniska och alla är ju så olika men det hade för mig varit så mycket bättre om han var det för jag får verkligen ångest över att behöva gå och säga till flera ggr och påminna för att han somnar om. Jag vet ju att för honom känns det som att jag verkligen tjatar en gång/minut och risken för att han blir irriterad är ganska stor. Dock har vi ju nu varit tillsammans rätt länge (drygt 15år!!!) så han vet men ändå så kan han inte alltid bara kliva upp 1-5 gången jag ber honom... 

Jag skulle ju kunna strunta i det och bara låta honom sova också men jag tycker att det är viktigt att vi kommer upp och äter frukost tillsammans, att vi båda är delaktiga (om ingen är sjuk eller har sovit väldigt dåligt), inte alltid men åtminstonde på vardagarna.

Annat är när han ska upp för att jobba eller iväg på något annat, och just det stör mig lite extra (även om det såklart är bra att han kommer upp när det är mer "viktigt"), varför är det så!?

Skulle kunna skriva mer detaljerat om detta men väljer att bara göra det kortfattat, ni förstår säkert själva tanken och känslan ändå?

 

Det finns många såna exempel på saker i min ryggsäck från min barndom som ger mig denna känsla av ångest, jobbigt att leva med även om det kan tyckas vara småsaker men jag har sakta men säkert börja pcka upp den delvis tunga lasten på riktigt... förut har det slutat med att jag packat ur men sen fått panik och packat ner allting igen och ännu längre ner.